Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Större uppsatser - Leroy de Saint-Arnaud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kappa. Telegrafen i grannskapet bar hans ord och i dem mannens
karakter genom Enropa. ”7^ canon de votre majestå a parlé.”
Efter tre dagars rast framryckte arméen mot Farm Mackenzie.
Här skref S:t-Arnaud till krigsministern, att det blifvit honom
omöjligt att längre föra kommandot. Han ville just l&ta kalla den fild*
sta divisionsgeneralen, Forey, för att lemna öfverbeffilet i hana
händer, då en lätt sårad general öfverlemnade honom ett bref, som
medföljt hela expeditionen. I bivuaken vid Tschernaja öfvergick
kommandot till Canrobert, och marskalk S:t-Arnauds sista ord till
arméen voro: ”Soldater! beklagen mig, ty den olycka som träffar
mig är omätlig, ohjelplig, kanske utan exempel.” Insvept i en pels,
liggande på sin vagn, med en käpi på hufvrudet, for den lefvande
döde förbi trupperna till Balaklava. Den 29 Sept dog han
ombord på örlogsskeppet Berthollet.
Han var vid sin död Ö8 år gammal, af medelstorlek, med
något krökt rygg, men ledig hållning. Hans hår hade fallit för
passionerna och plågorna; redan före hans sjukdom var hans
panna genomfårad af djupa rynkor. Efter hans sons död framträder
i hans skriftvexling ordet ”Gud”, hvilket sedermera förekommer
allt oftare och oftare. Före sin afresa till Orienten tillbragte han
någon tid på de Hiériska öarne, dessa ingångsportar till grafven,
der så många dödliga sjukdomar kringvandra. Här lärde han
känna en prest, som i långa och förtroliga samtal återförde honom
till religionen. Tanken på Gud medföljer honom från denna stund
öfverallt. Kyrkan och hennes verldsliga väktare hafva naturligtvis
gjort mycket väsen af denna omvändelse; och föga fattades, att
marskalken blef kanoniserad. Det vare oss förunnadt att
betrakta denna omvändelse ur en mer mensklig synpunkt och i den
omvändes eget intresse. En själ, som varit alla lidelsers
tummelplats, som icke till vinnande af upplysning och tillfredsställelse
kunde vända till någon bildad ande, fullgör, i den pinsamma
känslan att vara skyldig upprättelse åt den sårade sedligheten och det
anticipeerade ryktet,.den sista summariska akten af sjelfkritik, i
det han förödmjukar sig för de allmänt erkända symbolerna,
anropar det namn, som hvaije folk nämner på sitt språk, och
emotta-ger löftet om förlåtelse ur den mun, som hittilldags alltid varit
samhällets officiella organ. Vi se i marskalk S:t-Arnauds
”omvändelse” hvarken en handling af hyckleri eller en anledning att
jubilera. Sådana excentriska personligheter, som under en hel lång
lefnad glömt sig sjelfva och det band, som sammanhåller
nationerna och menskligheten, måste i ett oafvisligt högtidligt Ögonblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
