Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Samtids-porträtter - Abdul Meschid Khan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
håns efterkommande på ett så eget sätt, att det äfven på de
aflägsrtaste ättlingar öfverförer alla regentdygder. Man kan
således ej egetitligen säga, att någon blir Sultan. Så snart han
ut-Släppes från eunukerna och qvinnorna, är han straxt en
statsman, en krigare, ett trones ljus, som sprider sitt sken öfver
tre verldsdelar. Sultanen Abdul Meschid behöfde också
verkligen gaftska angeläget detta underbara blod. Hans stat var i krig
med Mehemed Ali af Egypten och egde hvarken en här eller en
flotta; den förra hade, upplöst genom slaget vid Nisib, blifvit
förströdd i alla väderstreck, och den senare hade öfvergått i
se-grarnes våld. Man hade ännu ej gjort sig rätt reda för det
olyckliga tillståndets hela vidd, då Sultanen Mahmudi kallade sonen
till sin dödsbädd (den 1 Juli 1839) for att med sina sista ord
anbefalla honom trohet för reformens sak; men redan under de
näst-foljande dagarne blef det uppenbart, att Mehemed Ali ej genom
någon vapenmakt stod att hindra från att flra sin nästa
Beiråms-fest uti Aja Achmedija; på den tiden var frasen om ”den sjuke
mannen” mer tillämplig än någonsin, och då förvärfvade sig den
vesteuropeiska diplomatien också verkligen förtjensten af hans
råddning.
En af A. Meschids första handlingar var undertecknandet af
Hattischerifen af Giilhane, och derigenom tillkännagaf han sig
såsom fortsättande verkställare at sin faders reformverk. Vid detta
såsom vid alla andra tillfällen gjorde han dock endast hvad som
fbreskrefs honom; ty hans moder, den s. k. Walide-Sultaneu, ett
klokt och energiskt fruntimmer, hade ända till sin död (d. 2 Maj
1853) ärendenas verkliga ledning i sin hand. Det var hon, som
skapade nästan alla osmaniska storheter, såsom: Risa Pascha,
Mehemed Ali Pascha, Fethi Achmed Pascha och framför allt
reformens svärd, Muschir Omer. Uti sitt enkesäte Beschik Tasch, till
höger och venster omgifvet af Sultanens begge palatser,
Tschera-gan oeh Beglerbey, befann hon sig också just riktigt i
händelsernas medelpunkt; och af pietet vägrade henne sonen aldrig sin
lydnad. Deremot sörjde hon med den ifrigaste hängifvetthet för hvad
som låg den unge herrskaren synnerligen om hjertat. När den
nästföre Beiramsfesten inträffande fastemånaden, Ramasan kallad,
var inne, så genomfor hon hela staden och omgifvande trakten på
qvinnorekognoscering, mönstrade skönheterna, som föreställdes
henne,, och medförde den oklanderligaste till gemål åt Sultanen. Så
var hvnrje hennes sons hustru hennes kreatur, och denna
omständighet gjorde hennes inflytande på honom alldeles oemotståndligt.
Wafide förblef dock, oaktadt hennes energi och klokhet, ett
fruntimmer, och hennes intressen, ja till och med hennes kapriser,
gällde för henne mången gång högre än ett konseqvent
genomförande af hemVes aflidne gemåls politiska testamente; och om än
dett inre politikens fortfarande vacklande ej helt och hållet hade
sin grund i nyssnämnda omständighet, så bidrog den åtminstone
mycket dertill. Abdul Meschid sysselsattes emellertid med sina
baretnsftföjder, för hvilka hatos helsa i början syntes vilja duka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
