Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Smärre uppsatser - Londons Teatrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
elfdansarna, hvilket Fontane beskrifver sålunda: Efter det
praktfulla mötet mellan Oberon och Titania och sedan den senare brutit
upp, ställer sig Oberon vid skogsbrynet och begynner med sitt
gyllene spjut teckna figurer i luften, såsom med en trollstaf.
Genast börjar skogen dansa: trädgrupper närma sig till hvarandra;
de tyckas helsa och draga förbi hvarandra, så att hvad som förut
var till höger, blir till venster och tvärtom, och då och då
frambryter det klaraste månsken genom skogens glesare ställen.
Slutligen tystna tonerna, och den underbara dansen upphör. En
skogs-plan, infattad af träd, mellan hvilka åskådarnes blickar fritt kunna
framtränga, ter sig nu för hans syn, och på den månbelysta,
nästan silfverhvita gräsmattan visar sig Titania dansande med tre af
sina elfvor. Belysningen (troligtvis elektrisk) är skimrande,
dan-serskornas figurer kasta skuggor och utföra de skalkaktigaste lekar
med sina skuggbilder. Slutligen är Titania utmattad, och hon
sträcker sig på sin blomsterbädd; skogsplanen blir nu dunkel, och
silf-verljuset faller endast på fédrottningens hviloplats och på henne
sjelf. Elfsången börjas, under det att slumrerskans ansigte ännu
bibehåller en lätt rodnad efter dansen och bröstet andas och
häf-ver sig. Slutligen blir allt stilla och orörligt; och Titania, som
blir allt blekare, insomnar fullkomligt och ligger nu der såsom en
silfverbild på sin egen graf. Hela denna företeelse hörer till det
mest älskliga, man kan tänka sig. Om det är poesi, som poetiskt
verkar på oss, så var detta sannerligen poesi. Tredje akten
har en scen, som i viss mån kan anses täfla med den nyss
be-skrifna; men den kommer dock till korta: vi mena den dans som
af Oberons elfsvit utföres, under det de begge älskande paren äro
försänkta i slummer. Denna scen försöker att göra effekt genom
guldglans, såsom den förstnämnda genom silfverskimmer; men
månan och silfret vinna dock priset: äfven detta arrangemang är i
alla fall ganska originellt. En gigantisk pil, ^nästan liknande en
agav med ända till marken nedhängande, köttiga blad, står i
mid-ten af skogsängen. Hastigt uppskjuter denna växt till ett träd;
en hög stam står midt på scenen, och från trädets krona nedfalla
ändlösa röda och hvita blomstergirlander, hvar och en af elfvorna
fattar en af dessa, och nu börjas omkring trädet en fantastisk dans.
— Huru för öfrigt Titania och isynnerhet Oberon gafs på
Princess-teatern, huruvida denne senare äfven der spelades af ett
fruntimmer, som, äfven med det största bemödande att gravitetiskt
uppträda, aldrig kan lyckas att åskådliggöra det manliga väsendet hos
den luftiga elfverldens lugna beherrskare — derom finna vi
ingenting yttradt hos Fontane.
Mest lofordar han Sadlers-Wells-teatern och meddelar oss
der-på några detaljer från en representation af ”Hamlet” derstädes.
Ho-ratiö spelades af en ung man, stelt och oböjligt, men icke
desto-mindre förhjelpte han rollen till ett slags triumf; han egde
nemli-gen en sä vacker och klangfull basstämma, att man högst sällan
får höra något dylikt. Öfver scenen herrskade natt; i hela
salongen hördes intet ljud; man väntade i hvarje ögonblick att få se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
