Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Smärre uppsatser - Londons Teatrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
▼a för viodens flägt; och innan man ens hinner göra sig- någon
reda för hvad man tycker sig se, är allt redan förbi. Det hela
kan kallas en uvertyr till stundande förförelse; man får en aning
om, att någonting fasansfullt förestår. Vid deras andra
uppträdande, då de möta Macbeth på heden, märker man dem tydligare.
Dekorationen härvid är ganska lyckad: ett kalt, ödsligt landskap,
sådant man endast finner i de skottska högländerna, framskymtar
genom halfdunklet. På en kulle, mellan två åldriga granar, som
utgöra nejdens enda vegetation, stå hexorna. Missljudet af deras
hesa röster liknar sig till ett slags melodi och låter såsom
skriandet af gamla och unga korpar. Anropet af hvardera särskildt:
”aU haUy Macbeth” etc. är af den högsta effekt, hvilken stegras
ända till fasa, då de oförmodadt alla på en gång uttala orden:
”that shah be Jeing hereafter.” Efter hexornas försvinnande blir
det ljust, alla töcken sjunka, och man öfverskådar det skottska
landskapet i all klarhet. — Såsom en scen likaledes af mäktig
effekt på åskådaren beskrifves oss Macduffs instörtande, sedan han
påträffat konungen mördad. ”Det är” — menar Fontane — ”icke
någon vanlig teaterförskräckelse, icke något teaterlarm, som han
förorsakar; nej, det är ett väsen, sådant att sjelfva Philoktet på
den grekiska scenen ej kan hafva skrikit förfärligare; ja, skriket
är fasansfullt, såsom gerningen. Inom få ögonblick är salen
uppfylld, och på allas ansigten ses blekhet och förförelse. I
förgrunden står Lady Macbeth (Miss Atkinson), med det bleka hufvudet
hopdraget mellan de blottade skuldrorna; öfverväldigad af sin egen
gerning, åldrad inom en timma.” Vi finna, att äfven
uppfattningen af denna scen är i England traditionell; ty vi påminna oss
hafva för flera år sedan sett den på alldeles samma gripande sätt
framställd af den eljest mer än medelmåttiga Mr Stanton, som
åtföljde Ira Alridge. Äfven den slutliga kampen mellan Macbeth
och Macduff beskrifver Fontane alldeles så, som den utfördes af
de begge nyssnämnda skådespelarne. Och ”ett verkligt, ärligt
svärds-arbete” lär det också, enligt vår berättare, hafva varit, och han
tycker sig ännu i dag se de gnistor, som vid klingornas
sammandrabbande belyste skådebanans natt.
Kapitlet öfver Princess-teatern begynnes med dessa ord: ”Vi
närma oss nu allt mer till den egentligt Sbakspeare’ska marken”;
men Sadlers-Wells-teatern är, såsom vår sagesman meddelar oss,
numera den egentliga Shakspeare-scenen, det ställe, der vi träffa
honom äktast. Dess direktör, Mr Plielps, anses, efter Macready’s
afgång, såsom nutidens allraförnämsta återgifvare af Shakspeares
arbeten; också har han gjort den teater han förestår till en
samlingsplats för den intelligenta delen af publiken. Men icke
allenast af de bildade ses den store britten alltjemt med samma
beundran, utan äfven på de egentliga folkteatrarnas repertoir står hans
namn; och på Standard-theatern t. ex. bivistade Fontane en
representation af ”Antonius oeh Cleopatra”, hvarvid han kom att få plats
mellan en varfstimmerman och en grenadier af skottska gardet. Med
allt skäl framkastar han här den frågan: ”Hvad i all verlden kap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
