Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Pressens alster - 6. Kung Karl och hans bussar; 7. Samlade Skaldeförsök; 8. En Arbetares lefnadsöden eller Slaflifvet i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vi framhålla här bland dessa: Flickan på gr af ven, en älsklig, from
s. k. Barnsaga, hvars hjeltinna, lilla Emma, sjelf är ett barn af
naturen och alltså köttslig syster med skaldens ursprungliga
sångmö; vidare Lifvets Engel, ett långt poem, som kan anföras såsom
en exposé af Thomassons skaldskap, i det hela stycket andas
denna djupa religiositet, som alstras af naturens betraktande och
begrundande, — hvarvid dock sångmöns önskan att ”icke sjunga med
konstlad ton”, ej blifvit uppfylld i genomförandet; En Vin&erqvödl,
en frisk och okonstlad, dertill djupt fosterläfidsk naturmålning; Fatta
mod, åter en utgjutelse af skaldens religiösa stämning, som går
ut på att uppmana oss att ej klaga öfver lifvets missöden, ty
”Ödet är en gammal saga, Gjord för barn (?) och dårar blott”;
Spelmannen, der sångmöns naturlynne genom ämnets art fått en
välgörande anstrykning af sann humor; Ett Guldbröllop, som ”i
en liten halmtäckt hydda Mellan gråa, dystra Qäll” firas på ett
hjertligt sätt och besjunges lika hjertligt.
Af dessa och likartade skaldestycken lära vi känna
Thomas-son som en verklig naturskald, hvilken hem tar sin poesi ensamt
ur hjertat, detta må nu klappa i skaldens bröst eller i de pulsslag,
•som förnimmas uti naturens stora, herrliga skapelse. Dock hafva
vi redan vid ett af dessa stycken anmärkt, hurusom det rent
naturliga och det naturligt rena hos skaldens sångmö något vanställts
genom att utsmyckas med konstlad drägt; och vi skola snart
anföra flera exempel derpå. Månne detta ej kommer deraf, att
naturskalden trott sig böra bli Folkskald? — att han ansett sin
kallelse vara att sjunga eller, rättare, att skrifva för folket, att
prestera, hvad vi kallat Folkpoesi (till skillnad från Folkets poesi).
Af denna önskan att skrifva för folket har väl tanken hos vår
Pehr uppkommit att slå sig på att ”rimma folksägner”, att besjunga
Tolfte Carls bedrifter. Meningen med dylika episka sånger skall
naturligtvis vara att elda krigaren och lifva fosterlandskänslan; men
detta syfte vinnes ingalunda medelst Kung Karl och hans bussar:
naturskalden eger hvarken nog poetisk kraft eller tillräckliga
studier för att kunna vinna detta mål, utan att derföre dikterna
såsom sådana äro misslyckade.
En annan rigtning hos Thomassons sångmö, som förrycker
dess ursprungliga natur, är hennes begär att söka metafysiska
bilder, att af poesien uttydas; så i Det enda ordet (= Gud), Den
största boken (naturen), Svanen (skaldens fantasi), Liljan (nordena
flicka), Perlan (qvinnohjertat), Dufvan (aftonbönen), Drufvan
(flickans mun) och Törnet (en svekfull tunga). Men sångmön har ju
sjelf sagt, att hon ”ej bland lärde vågar strängad harpa slå”; och
det är således ett våld att rycka henne in i en lärdomssfer, denna
må vara aldrig så lätt och genomskinlig.
I det bref, som Hr Thomasson tillskrifvet oss (se förra häftet
pag. 279), yttrar han bland annat: ”1 min tanka bör det icke
gif-vas någon särskild poesi för folket, och det gifves icke heller
någon för närvarande; ty Tegnér och Runeberg läsas och beundras i
den ringaste hydda, kanske mera än i palatset. De äro derföre i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
