Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Större uppsatser - Om religionsundervisningen i allmänhet och katekesläsningen isynnerhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nästan för skarp orimlighet och tillika en hädelsel Nej, skillnaden
består här endast i brist på tidig tanke-öfning hos de förstnämnda;
och för öfrigt, hnrn kan en lärare, veta, hvartill ett bondbarns
förstånd duger, då han aldrig vårdat sig om att pröfva det? ...
Försök blott med allvar och lämpor, med tålamod i början; och man
skall snart få se, att, med undantag af en och annan inskränkt
hjerna, som ju likaväl anträffas bland ”bättre” folks barn, reder
sig den lille bond-gossen eller flickan lika bra som någon annan,
blott de komma sig i gång med att reflektera en smula, —
hvar-till de under sin tidigare barndom blifvit föga vanda. De hafva
dittills med en visB förskräckelse hört talas om s. k.
förståndsfrå-gor, som presten anställer med skriftebarnen, och fruktat dem
såsom ett ondt, en plåga, som framdeles väntar dem; men nu finna
de sitt största nöje uti att erhålla och besvara sådana, —ja, man
ser dem ofta med klipsk min och af längtan oroliga åtbörder vänta
på att få yttra sig öfver en fråga, som en kamrat dröjer med att
besvara. Vi tala här naturligtvis af erfarenhet, så väl genom egen
undervisning som ock den, vi inhemtat, då vi ett par gånger
händelsevis varit vittne till någonting dylikt vid besök i annan skola;
hvarföre vi ock äro fullt öfvertygade, att det ofvan supponerade
inkastet är ogrundadt. Deremot hafva vi å andra sidan att klaga
öfver de allrabittraste erfarenheter vid anställande af förhör med
sådana barn af allmogen, hvilka kommit till den ålder, då man
vanligen anser förståndet haft tid att utveckla sig, men hvilka nu
äro alldeles försoffade genom den oupphörliga, medvetslösa
utan-läsningen, som i så hög grad bekräftar sanningen af de
minnesvärda orden: ”bokstafven dödar.” Af sådana arma barn, likasom
naturligtvis äfven af flertalet bland lika uppfostrade fullväxta, får
en religionslärare vid husförhören eller vid de första försöken till
förståndsfrågor vid nattvardsberedelsen, ofta höra svar, som äro
till den grad befängda och tillika nedslående, att man nästan skall
tro honom berätta sagor, då han citerar några fall från sin
erfarenhet i den vägen; vi våga dock, helst vi redan utlofvat det i
början af denna afbandling, här anföra ett par exempel bland många:
En 16:årig gosse i Kn. socken uti Roslagen tillfrågades,
sedan några de allra enklaste förståndsfrågors besvarande alldeles
misslyckats, eller, såsom vanligen är fallet, lemnats utan allt svar:
”Nå, min gosse, kan du då åtminstone säga mig, på hvilken dag
i veckan firas Långfredagen?” — Efter, såsom det tycktes, någon
besinning, svarar han med en tölpaktig bugning: ”På Mååndag.”
Dervid höres ett flinande ljud från en af hans kamrater, och lära-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
