Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Större uppsatser - Om religionsundervisningen i allmänhet och katekesläsningen isynnerhet - Marskalk Pélissier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är ett högst anmärkningsvärdt factum, som vi en gäng
hört framhållas af ett bland Sveriges största snillen, att
mennisko-slägtet mognar långsamt för inseende af de klaraste sanningar, så
snart de rubba dess djupt inrotade, att vi så må såga, kolossala
fördomar; så har t. ex. fallet varit och är med slafhandelns
afskaf-fande. Hit torde vi också i viss mån få hänföra förhållandet med
den förvända religionsundervisningen och de till en del egoistiska
hinder, som skola resa sig mot införandet af ett bättre tillstånd,
på hvilket vi väl ännu torde få vänta en eller annan mansålder.
(Det öde, som i första hand träffat det af den särskildt tillsatta
skol-kommittéen utarbetade förslaget i förbättrande syftning, bådar
just icke heller något godt.) Det är också en förfärlig sak, att
nödgas vidgå, det den folkundervisning, som, på grund af konung
Carl Johans välmenta åtgörande genom 1842 års Stadga, redan i
vid pass 15 år existerat, måste, hvad beträffar det allravigtigaste
undervisningsämnet, kristendomen, anses vara i det allranärmaste
förfelad, ja, sammanfalla till en blott ckimér! — Och frågar
någon: hvems är sannolikt största felet? — så svaras: Se 10 § i den
Kongl. Stadgan 1
Men, vi frukta att redan hafva tröttat läsaren genom för
mycken vidlyftighet; ehuru åtskilligt ännu kunde återstå att säga,
måste vi väl här lägga band på vår talträngdhet
A. —b—
MARSKALK PÉLISSIER,
j
Det ges män, som helt och hållet gå upp i uniformen, hvilka
blott lefva för uniformens moral, men derföre också aldrig syndat
mot denna eodex mi generis. I våra föregående karakteristiker
af franska militärer*) hafva vi tillräckligt framhållit, under hvilka
vilkor soldatståndet, såsom symbol och verktyg för den bestående
makten, kan anses fritt från moralisk ansvarighet. Om de förtjente
att blottas, hvilka i en vacklande tid ej föllo blott derföre, att
gyldne stöd och kommande marskalksstafvar upprätthöllo deras
mod, kan man deremot utan denna bismak af tacitisk stränghet
berätta en mans lefnad, som i nödfall kunde signaleras med blott
två ord: Fransman, Soldat.
Den kejserliga pressen i Frankrike har, då den ej behöfde
göra Pélissier betydande, eftersom han nu en gång blifvit det utan
*) S:t~Amaudt haft. III; Canrobert, häft IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
