Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Smärre uppsatser - Den siste Stor-Mogoln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig äfven en trettonårig gosse, yngste sonen till den gamle Stor*
Mogoln; dock glunkades det om, att det ej stod s& rätt till med
faderskapet. Den gamle kejsaren var i ett eländigt tillstånd: han
flämtade; hans öga var insjunket och matt och den slappt
nedhängande underläppen blottade den, nu mer än sjuttioårige, gamle
mannens tandlösa mun. Personligen kunde väl icke den så djupt
sjunkna mannen gifva något stöd åt resningen; men man
begagnade hans värdighet och hans namn. Han egde, då upproret utbröt,
en civil-lista, som utbetaltes åt honom i form af en pension, och
i hans palats bodde mer än femtusen menniskor, hvilka alla
berodde af hofvet. Bland dessa funnos tretusen, som gjorde anspråk
på att i sina ådror hafva kejserligt blod och att härstamma från
Timur. Dessa Hans Majestäts fränder och anförvandter voro
alltför stolta för att lägga hand vid något arbete, utan lefde af de
nå-degåfvor, som förärades dem af monarken, hvilken ofta i hög grad
besvärades af dessa högborna tiggares efterhängsenhet. Alla dessa
män slöto sig med lif och själ till upproret, emedan de genom
detsamma hoppades förbättra sin ställning. Den gamle kejsaren
berättade för de engelsmän, som besökte honom, att han var
mycket sjuk och haft uppkastningar tolf gånger å rad. Detta var ett
mycket prosaiskt yttrande af en Stor-Mogol, som är poet och som
skrifvit två digra band kärleksdikter. Till och med under sin
fångenskap har han med kol skrifvit verser på sitt fängelses väggar.
Bakom ett förhänge hördes hviskningar; der höllo sig några
nyfikna qvinnor från hans harem fördolda. Kejsarens ansigte har ett
uttryck af låghet; pannan sluttar bakåt och har en oädel form, och
äfven näsan är ful och oformlig. Skägget är yfvigt och tätt, men
liknar de kringstrykande polska judarnes. Deremot äro hans
händer och fötter små och verkligt aristokratiska. I ett sådant
för-nedringstillstånd lefver den sista ättlingen af den kejsare, som den
12 Augusti 1765 åt brittiska handelskompaniet i Ostindien
af-trädde den fulla suveräniteten öfver provinserna Bengalen, Behar
och Orissa och tillförsäkrade detsamma herraväldet öfver de
eröf-ringar det gjort i Dekan och Karnatik. Från 1809, då hans makt
längesedan var bruten, har han varit i åtnjutande af en
årlig’pension, som i början bestod af 120,000 Pund Sterl., men sedermera
vid åtskilliga tillfällen ökats. Stor-Mogoln fick likväl ej lemna
om-gifningarne kring Delhi; och prinsarne ansågos och behandlades som
privatmän. Dock fick den förre ännu kalla sig verldsalltets
beherr-skare, det Ostindiska kompaniets suverän och herre öfver båda
haf-ven. Då de andra engelsmännen lemnat hans rum, rusade en af
qvinnorna fram till residenten och utropade i en förbittrad ton:
”Det der gamla dumhufvudet (hon pekade härvid på sin herre och
gemål, den gamle, sjuke Stor-Mogoln) vill ännu alltid spela kejsare
och befalla. Han gör ingenting annat än grälar, och det har jag
hunnit blifva trött på.” Ett sådant språk förde en indisk kejsares
gemål. Med skäl kan denne på sig tillämpa dessa ord ur ett
skaldestycke af en bland hans förfäder: ”Olyckans storm har brutit ut
Öfver mig och nedstörtat mig; den har bortblåst min ära och bort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
