Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Större uppsatser - Don Leopoldo O’Donnell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nelser och en tyngd mer i sina politiska förbrytelsers vågskål. Det
minsta motstånd af O’Donnell mot hofvets önskningar skulle hafva
hans störtande till oundviklig följd, och det medan de soldaters sår
ännu blödde, hvilka han fört i striden mot borgargardet och des
bestående ordningen. Han afhöll sig från detta motstånd, men föll
ändå, endast med den skillnaden, att det skedde i Oktober och ej i
Augusti 1856; och i stället för att åtminstone duka under med heder,
såsom offer för en princip, gjorde han det på ett nesligt sätt, utan
egentligt skäl, ja ej ens under en anständig förevändning, sedan
han, svag och vacklande, hade råkat i nya motsägelser mot sig
sjelf, sedan han bortdekreterat borgargardet, desamortisationen och
de lagstiftande Cortes samt antagit 1845 års konstitution med ett
betydelselöst tillägg af hans embetsbroders, Rios-Kosas, hand.
Den 5 Oktober anlände hertigen af Valencia, Narvaez, till
Madrid; redan d. 12 i samma månad fordrade drottning Isabella,
såsom förut blifvit antydt, af O’Donnell, att han skulle afträda sin
plats åt denne hufvudman för moderados: då hon uppkallade honom
i palatset för att meddela honom sin vilja i afseende på hans
utträdande ur ministéren, yttrade han till henne följande ord, hvilka
innehålla en svår sjelfanklagelse samt vida mer oförsynt skrymteri
än redlig tillgifvenhet: ”Sennora, betänken väl den väg J stån i
begrepp att beträda; den leder till absolutism, och från absolutism
till revolution. Jag talar icke för mig sjelf; ty jag eger allt hvad
en menniska kan önska. Jag är rik, jag är grefve, jag har
uppnått den högsta graden inom militäriska hierarkien; men jag talar
för Eder, i Edert intresse: historien skall göra mig rättvisa, oeh
gifva mig det erkännande, att jag genom min verksamhet i senare
tider gjort mig förtjent om thronen. Tror Ni väl, Sennora, att Ni
uti en kritisk stund skall finna vänner, sådana som de män,
hvar-af det nuvarande Kabinettet består?’’ — Drottningen hade gerna
kunnat svara: Du har allt, men ändå icke nog; du skulle väl
hafva lust att regera, du skulle säkert Önska hålla min spira i din
hand; det har du två gånger låtit märka, en gång, då du satte dig
upp mot mig, och en annan gång, då du gjorde det mot Cortes,
för att icke tala om året 1841 samt om tilldragelserna i Pamplona.
Du sjelf har just lärt mig, att den som vill regera, icke får skygga
tillbaka för en revolution. Att åberopa dig på historien, det är
förmätet; ty den väger hela menniskan, dess hela lefnad, dess hela
görande och låtande. Och, hvad din vänskap beträffar, hvad kan
väl den hafva för ett värde för mig! Såsom du i går var mot
mig, kan du ju åter i morgon blifva mot mig. — Emellertid sva-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
