Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Större uppsatser - Grefve Cavour, hans lif och offentliga verksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som sådana, då han dervid ej har haft afseende på sitt personliga
riktande, utan på den fosterländska förvärfsverksamhetens lyftning
och understödjande. Ingen, som närmare känner grefve Cavour,
nekar honom det vittnesbördet, att användandet af hans
förmögen-het väsentligen bestämmes af en likaså varm som praktisk
patriotism, hvilken står i fullkomlig öfverensstämmelse med hans eget
enkla lefnadssätt och hans obegränsade frikostighet.
Intet synes grefven dyrbarare än tiden. Han unnar sig blott
fyra timmars nattro och har öfverhufvud vant sig vid att afstå från
de behof och njutningar, hvilka medtaga tid. Under de audienser,
han ger, är han i de första ögonblickena affabel, artig,
förekommande; dock blir han allvarsam och tillbakadragen, om den
besökande spiller onödiga ord eller afviker från audiensens ämne.
Genom orolig rörelse ger han tillkänna, att han förstått allt väl, att
den angelägenhet, man anbefaller honom, skall besörjas. Deremot
uttrycker hans ansigte ett slags erkänsla, när den mottagne efter
kortfattad, sammanträngd framställning af hvad han har att
meddela eller begära, fort tager afsked. Till tomma komplimanger
lemnar han ingen tid; hans skarpa blick och det ironiska leende,
som spelar kring hans mun, verka förlamande på bugningar och
fadda höflighetsfraser. Så ser grefve Cavour ut i kabinettet, i sin
embetsverksamhet; men möter man honom i sällskapslifvet, kan
man ej afhålla sig från en lätt förundran öfver, hur samme man,
på hvars panna hela dagen om embetsomsorgerna lägra sig, nu
utvecklar den mest lysande humor och rör sig med en fulländad
verldsmans otvungenhet. Men hans själs naturliga liflighet och
orolighet förråder sig äfven vid sådana tillfällen. Han egnar raskt
än den, än den personen ett ögonblick och ombyter nästan lika
ofta språk i sin konversation. Man hör honom tala än italienska,
till och med på piemontesisk dialekt, än franska, engelska och
tyska, hvilka språk han med undantag af det sista talar rent och
flytande.
Särdeles skarpt utpräglar sig grefve Cavours egendomliga
väsen i kammaren, vid ministerbordet, isynnerhet vid tillfällen, då
det gäller att bryta en lans med oppositionen. Tillbakalutad, strängt
fattande motståndaren i sigte, följer han talet, stundom
mellanstic-kande ett kaustiskt ord, men ofta också, när opponentens bevisning
synes honom opassande och sårar honom, beledsagande talet med
ett ironiskt leende, som ej sällan gör talaren förlägen och väcker
kammarens munterhet. Sällan svarar grefve Cavour på en enskild
talares angrepp. Först sedan oppositionens alla antecknade talare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
