Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Smärre uppsatser - Wilhelm von Humboldts bref till F. G. Welcker - Texten till Schumanns ”Genoveva”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i början, äfven fru v. Humboldt deltog. Denna skriftvexling, af
hvilken vi nu åtminstone lärt känna hälften — den andra hälften,
innehållande Welekers andel i korrespondensen, kunde derför icke
på samma gång meddelas, emedan han ej förvarat några afskrifter
af sina bref — uppväeker väl icke företrädesvis något allmännare,
utan ett speciellt vetenskapligt intresse, så till vida som i dessa
bref nästan uteslutande är fråga om den stora, på sin tid epok
görande striden mellan symbolisk och rationell uttolkning aif
forn-grekiska myter ocji konstminnesmärken. På ena . sidan stod den
för omkring ett år sedan i Heidelberg aflidne professor Creuzer,
på den andra var Welcker, och då man nu ser, att Humboldt stod
på dennes ståndpunkt, så fattar man lätt, att hans inflytande på
sin yngre vän just i dessa lärda frågor och forskningar varit
betydligt, och att den senare i väsentlig mån genom den förre
befä-stats och förts vidare i sina åsigter. Humboldt visar sig här, för
att tala med B. Haym, genom hela sin själsrigtning såsom den
mest kompetenta domare, rådgifvare och varnare; vi tro oss höra
rösten af det ömtåligaste och på samma gång omutligaste samvete.
Detta är den filologiska betydelsen af dessa bref, i förhållande till
hvilken så väl den allmänt raenskliga som den speciellt litterära
träder temligen i bakgrunden. Men är ock det, som vi om
personliga förhållanden genom dem få ,veta, ytterst ringa; hvad man
genom dem lär känna, är dock fullkomligt egnadt att ånyo
uppfylla oss med glädje och beundran för den oförgätlige mannen.
Texten till Schumanns ”Genoveva”. Teatern i
Leipzig har nu åter en gång efter ett längre uppehåll, såsom epilog
vill ”tonkonstnärsmötet” låtit uppföra Schumanns opera, Genoveva.
Detta har gifvit anledning till en uppsats i ”Neue Zeitung ftir
Musik” om denna opera, ur hvilken man inhemtar, att texten, om
man undantar ett och annat, som är lånadt ur Tiecks saga, till
största delen blifvit bearbetadt efter det Hebbelska dramat med
samma namn, men likväl icke erhållit sin närvarande form raéd
biträde af Hebbel sjelf. Bedan alltse’n 1840 var det
kompositörens afsigt, att ännu en gång åstadkomma någon produkt för
scenen, och det enda, som ännu alltid afhöll honom från att utföra
detta förehafvande, var en besynnerlig och nästan oförklarlig
obeslutsamhet i fråga om valet af ämne. Icke mindre än tjugotre olika
förslag hade han uppgjort åt sig, men till slut kom dock intet af
dessa till utförande, ty då Schumann i början af 1847 lärde känna
Hebbels ”Genoveva”, beslöt han genast att af denna göra en opera,
och lyckades förmå sin vän i Dresden, målaren och skalden
Bu-bert Beinick, att åtaga sig utarbetandet af en libretto efter
mönstret af nyssnämnda drama. Schumann ville, som han klart och
tydligt skref till Henrik Dorn i Berlin, icke hafva ”den gamla,
sentimentala Genoveva, utan hvad Hebbel gjort-af densamma”, detta
skulle också föresväfva honom som mönster vid hans komposition.
Vid textens utförande och fulländande uppstodo allehanda
svårigheter, enär Beinick icke arbetade till Schumanns belåtenhet, eller,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
