Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väl förtjent af sina medborgares vänliga
h&gkomst.
Olof Hedengren var en af dessa män,
som på ett vackert sätt rättfärdiga det
bekanta ehrensvärdska yttrandet om den
svenska folkkarakteren. Han var en typ för
dessa i vårt fädernesland ej sällsynta
lynnen, hvilka, när deras handlingskraft en
gång blifvit väckt, med stålfjederns
spän-stighet springa upp i ständigt nya och
friska ansatser. Han hade försökt mycket
innan han kände sig vara kommen på sin
rätta plats. Han egnade sig till en
början åt den militära banan och ingick, efter
en mindre vanlig Mariebergs-axamen, vid
Svea artilleri, men snart nog dref honom
det konstälskande vikingalynnet ut på
resor i främmande länder, der han med
hänförelse studerade musiken och med
framgång uppträdde i det förfinade
umgänges-lifvct. Under en af dessa resor skall han
hafva bestigit spetsen af Montblauc’s spets,
en af dc första turister, och deu ende
svensk, som utfört detta vågstycke. Då
han återkom till fäderneslandet, befann ban
sig efter sin faders död i besittning af
Risebergagodset, ett af de förnämsta i
Ne-rike, haus födelseprovius, och nu beslöt
han att på fullt allvar, och med hela sitt
sinnes brinnande energi, egna sig åt det
svenska landtbrukets upparbetuing.
Här är ej stället att skildra Hedengrens
verksamhet som jordbrukare; utan tvifvel
gjorde han på deu nya banan, soro han
beträdde med hela sin lifiiga naturs
hänförelse, mer än ett misstag, och smärtsamma
felräkningar raå9te hafva förbittrat mången
stund för den rastlöse åkermannen; men
hau hade den lyckan att icke blifva kallad
fr&n sitt arbete, förr än han fått skåda
dess frukter, och vid anblicken af sin
fädernegård, ined dess till artistisk
fulländ-uiug utdikade, planerade och djuparbetade
fält, dess fulländade bygnader och
redskap samt dess utmärkt hållna husdjur af
de ädlaste racer, kunde han hafva egt rätt
till Christopher Wren’s grafskrift i Londons
Pauls-kyrka: Si monumentum queeria
cir-cunispice. En samvetsgrant och
insigts-fullt odlad jord är i sanning ingen
förkastlig grafvård.
Men hans ädla håg var icke fängslad
vid torfvan. En nära anhörig till grefve
Th. Rudenschöld, som den tiden just som
ifrigast arbetade på den reform i folkunder-
visningen, hvilken redan burit sin vackra
frukt, egnade han sig med varmaste nit
åt skolväsendets förbättring i sitt
närmaste grannskap, och vi hörde på sin tid
omtalas såsom en berömlig fördomsfrihet, att
han lät sin äldste son göra sin första
uppfostran i Edsbergs sockens folkskola. Från
hans intresse för den verldsliga
undervisningen var det blott ett kort steg till den
verksamhet, som under hans senare år
betydligt nog inkräktade på hans verksamhet
såsom jordbrukare. En djup familjesorg,
förlusten inom två månader af hans fyra
barn, anses hafva gifvit den forne
verlds-mannens och konstälskarens sinne denna
riktning inåt, som snart derefter hade till
följd hans uppträdande i egenskap af
reli-gionslärare. Hedengreu skilde sig, såvidt
det är oss bekant, aldrig från statskyrkans
bekännelse, men väl från dess gemenskap,
i det han helt och hållet öfvergaf den
offentliga gudstjensten och för sina
under-hafvande och sitt husfolk tätt vid
Rise-berga gård, uppbygde en egen kyrka, hvari
han, biträdd af en bland sina arbetare,
höll religiösa föredrag. Han gjorde äfven
missionsresor till de omgifvande
landskapen, och personer med omdöme och
utan all separatistisk riktning, hvilka hört
dessa hans föredrag, berömde dem såsom
mönster för evangelisk predikan. Utan
att på något sätt gilla den hetsighet,
hvarmed han uppträdde mot kyrkan,
eller fullt kunna inse nödvändigheten af
hans separatistiska förhållande, kan det
ej nekas, att ban gjort religionsfriheten i
landet en tjenst derigenom att han så
oförskräckt försvarade lekmänneus rätt att tänka
och handla sjelfständigt i andliga ting.
Döden öfverraskade honom ej, så oväutadt
han än infann sig, en stilla aftonstund, då
Hedengren nyss efter sin vana förrättat
aftonbönen med de sina.
Äfven p& det politiska Tältet var
Hedengrens ande outtröttlig. Uppfostrad,
såsom det berättats oss, i gammaldags
aristokratiska grundsatser, var han en tid af sin
ungdom mycket tillgifveu de republikanska
idéerna, till dess eu närmare bekantskap
med det engelska samhället gaf en större
moderation åt hans åsigter och riktade
hans uppmärksamhet på det slags frihet,
som ligger i personlighetens fullmyndiga
välde öfver sig sjelf och, i vidsträcktare
mening, kommunens rätt till sjelfbestäm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
