Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tåligt beträffande solens s. k. corona, ty
det är mot denna som forskningsifvern
nu riktat sig, som det varit i afseende på
protuberanserna.
Coronan är nemligen en gåta, hvilken
af naturens sfinx blifvit förelagd
vetenskapen såsom ännu mera olöslig än
protuberanserna. Kirchhoff och Ångström ha
uppsatt inventarium öfver solens beståndsdelar,
Faye har lemnat en högst sannolik
hypotes om hennes bygnad och beskaffenhet,
Janssen och hans efterföljare ha, såsom
ofvan antydts, visat hvaraf hennes omhölje
består, men knappast en blygsam gissning
har blifvit vågad öfver den praktfulla ljusa
gloria, hvilken under den totala
förmörkelsens korta ögonblick synes omgifva den
mörka månskifvan och som kallas oorona.
Man vet icke ens fullt säkert hvart denna
sköna företeelse hörer — om till jorden
eller solen. Och densamma kan icke ses
utan under total förmörkelse. Det är
der-före man tycker det vara skada att icke
redan år 1868 mera uppmärksamhet
egna-des åt ifrågavarande fenomen, i synnerhet
som totala solförmörkelser äro så sällsynta.
Skulle nemligen förmörkelsen d. 22 sistl.
Dec. ha gått förbi utan resultat, hvilket
är blott alltför möjligt, då dertill icke
be-höfs mera än att himlen var mulen öfver
alla observationsställena, så får man gifva
sig till tåls i 17 år — till den 19
Augusti 1887, då förmörkelsen blir total i
nordöstra Tyskland, södra Ryssland och
Centralasien; och skulle man äfven då
misslyckas, så har man ytterligare 12 års
väntan. Detta är onekligen långa
tidsintervaller för forskningen, som med feberaktig
ifver söker efter ljuset och i detta fall
måste, liksom de gamla filologerna,
härleda lucus a non lucendo.
Det skall utan tvifvel intressera våra
läsare att böra hvad man hittills känner
om denna Btrålkrans, hvilken, liknande den
gloria, hvarmed målaren omgifver
madonnans hufvud, i förmörkelsens få minuter
sprider sig omkring den plats, der
himladrottningen nyss syntes, och der man nu
blott skådar månens svarta skifva.
Redan vid förmörkelsen år 1652
observerades coronan af Wyberd såsom en ljus
ring kring den skymmande månskifvan.
Han meddelar dock intet annat af
synnerligt intresse om densamma, än att den
föreföll vara »omkring 2 finger bred».
De nästa observatörerna af fenomenet
voro Plantade och Caprés år 1706.
Närmast omkring solen sågo de en ljus ring
och utom denna åter ännu en dylik ring
men med svagare sken. Denna ring
syntes ha omkring åtta gånger så stor bredd
som månskifvans diameter. Småningom
försvann densamma mot den ljusare skyn.
Denna observation ådagalägger
hufvudsak-ligast, att coronan måste ha en oerhördt
stor utsträckning, större än något kändt
himmelskt föremål, utom måhända
komet-svansarne, så vidt man ej får antaga att
detta sken tillhör vår egen atmosfer och
motsvarar så kallade vädersolar.
År 1715 inträffade nästa solförmörkelse.
Oaktadt den store astronomen Halley sjelf
då hade tillfälle att observera fenomenet,
blef der af ingen synnerlig vinst för
vetenskapen, måhända af samma skäl som det
med hvilket Halley förklarar, hvarföre icke
heller Coates, som äfven skulle göra sina
observationer vid samma tillfälle,
misslyckades. Denne hade nemligen, säger Halley,
blifvit så störd af det sällskap förnäma
herrar och fruntimmer, som ville vara med
och se på, att han iakttog — platt
ingenting.
Icke heller de franska observatörerna år
1724 gjorde några iakttagelser af vigt,
men deremot observerade Maraldi, att
coronan i början af förmörkelsen
tydligen var bredare åt det håll, hvaråt
månskifvan gick, samt i slutet smalare åt
samma håll, och bredare åt det, hvarifrån
förmörkelsen (d. v. s. månskifvan > hade
kommit. Häraf kan man draga den
slutsats, att coronan är ett appendix till solen
och icke till jorden eller månen.
År 1733 blef den då inträffade
förmörkelsen observerad af ett stort antal
personer i Sverige, och de noggrannaste
underrättelser, man om äldre förmörkelser eger,
förskrifva sig från dessa iakttagelser,
något som vi äfven sett i utländska
tidskrifter erkändt. Så observerade en prest vid
»Katrineholm i närheten af Linköpings, att
det ljus som syntes omkring månens svarta
skifva var af rödaktig färg. En annan
preBt vid namn Vallerius såg på ett annat
ställe en ring af grönaktig färgton utbreda
sig på långt afstånd från solen. En tredje
prest i Småland uppgaf, att under hela den
totala förmörkelsen syntes närmast kring
månskifvan liksom en ring af smält kop-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
