Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som angår öfverläggning ocb beslut.
Talmannen vägrar således att framställa
proposition på yrkanden som strida mot
riksdagsordningen eller upptaga ärendena till
behandling i anuan ordning än den som
samma grundlag föreskrifver, men han har
ingen disciplinär befogenhet öfver sin
kammare utöfver den myndighet som är en
följd af hans personliga anseende; han kan
icke upplösa kammareu utan dess eget
bifall, och om någon ledamot tillåter sig
»personligt förolämpande uttryck», så är det
kammaren sjelf men icke talmannen som
eger pröfva, huruvida den som sålunda
förgått sig må af talmannen erhålla tjenlig
föreställning eller varning, eller om saken
bör förfalla eller öfverleinnas till domstols
behandling.
Det är enligt vår tanke af konstitutionel
vigt att göra sig väl reda för talmännens
rättigheter och skyldigheter i detta
afse-ende. Der, såsom i förra franska
repre-sentantkamrarne, ledamöterna sjelfva utse
sina presidenter, öfverlåta de åt dessa siu
egna disciplinära myndighet, rättigheten
att upplösa sammanträdena, att kalla till
ordningen och utdela förmaningar, på ett
sätt som efter våra seder måste förekomma
verkligen förargelseväckande. I och
der-med att konungen utnämner ordförande,
följer att kammaren sjelf behåller den
disciplinära myndigheten, så vidt den ej på
eget bevåg öfverlemnar dessa rättigheter åt
talmannen och de af honom mottagas. Det
är sannolikt endast genom ett förbiseende
af detta vigtiga förhållande som man
någon gång fått höra klagas deröfver, att ej
riksdagens kamrar, liksom stadsfullmäktige
och kommunalstämmorna, få utse sina egna
ordförande. Man har glömt att de af
konungen utnämde endast hafva att tillse
ärendenas lagliga behaudling men icke att
utöfva någon censur öfver representanternas
uppförande, hvilket öfverleinnas åt deras
eget och deras medrepresentanters
anständighetskänsla.
Det är också betecknande, att den del af
pressen som anser sig sjelf mycket
frisinnad en eller annan gång framstält
anmärkningar deröfver, att ej talmannen med
klubban afbrutit ett oskickligt anförande. Vi
skulle för vår del anse det allting
annat än välbetäukt, om herrar talinän skulle
följa sådana besynnerliga uppmaningar. Det
skadar vida mindre om eu takt- och
vettlös representant får tala så länge
kammaren gitter höra honom, än om han afbrytes af
talmansklubban, utan att hela kammaren
och han sjelf är öfvertygad om
tillrättavisningens befogenhet. Man har derföre
i båda kamrarne hört yttranden som gått
låugt utöfver det skickligas gräns, men
kamrarnes värdighet har icke deraf lidit
utan endast de obetänkte talarues. Om
hvardera kammaren i sin talmaus person
hade öfver sig en sådan sjelfvald custos
moruniy som eger rätt att varna, erinra
om det passande och tillrättavisa, då vore
han ensam också ansvarig för iakttagandet
af det parlameutariska dekorum, och då
kunde den ledamot som icke hade nog
aktning för sig sjelf att frivilligt underkasta
sig det skickligas lag, gömma sig bakom
talmannens rygg så ofta han undginge
dennes näpst. Nu är hvar och en ansvarig
för sig sjelf, och förgår han sig, så endast
förvärrar han sin sak, om han vill ursäkta sig
der-med att han icke blifvit tillrättavisad af
talmannen, hvilken icke åtagit sig någon
raen-torsbefattning öfver ouppfostrade personer.
Litteratur.
Verlden i smått eller Förgården till LifvetsSkola. I
Novell af Sverre, författare till »En teo- ’
retikus i en praktisk tid», »Kotteriet och
Mannen för sig», m. fl. Upsala. Edquist 1870.
Den belletristiska litteraturen i Sverige
var för många årtionden sedan
utomordentligt rik; vi hade på en gång tre berömda
författariunor, med mycket olika lynnen men
lika i det afseende att de hvar för sig hade
en ovanligt stor krets af läsare både inom
och utom landet. Vi hade dessutom man-
liga författare, som i hög grad fängslade
den allmänna uppmärksamheten, antingen
de målade blott derföre att det roade dem
att måla, eller de begagnade diktens form
för att framlägga vissa samhällsläror och
till fördel för dera bearbeta den allmänna
öfvertygelsen. Af denna liflighet på
skön-iitteratureus område märkas sedan länge
knapt mer några spår; romaner och
uovel-ler skrifvac väl såsom förut, till icke så
ringa antal ocb af icke så ringa förtjenst,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
