Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nyss föregångna återupprättandet af det
tyska kejsnredömet, efter många års glömska
äter kommit pä allas läppar, och flcre af
de förnämste engelska tidskrifterna hafva
egiiHt hans minne vältaliga uppsatser. Hvad
som förefaller oss störst hos Arndt är icke
att han diktade sången Wa8
ietdesDent-schen Vaterland?., hvars sköna tankegång
och hänföiande melodi vär nordiska
ungdom icke försmått att tillegna sig för sina
skandinaviska sträfvauden; ieke heller att
lian förklarade Rhen för en tvsk llod och
dermed åt Tyskland återbördade några
trakter, som vi omöjligen förstå huru de skulle
blifva lyckligare, om de mot sin vilja
lösrycktes från ett land med hvilket de
käu-ua sig förenade i tankens, hjertats och
sympatiernas fräudskap, om också icke i
språkets. Det som drager oss till Arndt
ar ingenting af allt detta, utan den
patriotiska hänförelse hvaruf han sjelf var
mäktig och som han var mäktig att iugifva
andra, på eu tid da all ädel tanke och ail
hederlig viljekraft syntes vara utdöda i
hans fädernesland,— den heliga
fosterlandskärlek som blef hans andra religion och
sammansmälte med haus naturliga och i
fädernehemmet äu djupare inpräglade
gudsfruktan, samt slutligen den manliga
oför-skräckthet hvarmed han vågade säga både
folk och furstar hvad deras frid tillhörde.
Hvarkeu såsom historieskrifvare eller skald
stod han i första ledet: lian var noga räknadt
hvarken det eua eller andra. Men han var
eu folklcdare af ovanlig art, emedan hau
förde folket ined sig utan att ett ögonblick
sme^a dess passioner, och utau att ens
efter-gilva det minsta åt dess fördomar. En mera
renhjertud agitator har knappast verldshi
storien sett: hau hade ett barns fromma
tro och rena seder. Dcrföre kunde hau
göra sig hörd nar ingen annan stämma
faun lyssnare; hau kunde varna, beveka och
tillrättavisa Hau hatade Napoleon den
förste, och hau var ingen öfverdrifveu
beundrare af haus brorson eller af
fransmän-neu i allmänhet, men hau var icke heller
eu af dessa moderna »Frauzoseu-fresser»,
som mena alt det vore bast för
raensklig-heten om hela det franska folket kunde
bortsopas från jorden; dertill var haus
tanke alltför ljus och haus hjerta alltför stort:
hau älskade icke brinnande städer,
förtrampade skördar, nakna och uthungrade fångar
och förgråtua qviunor. Derföru frågade vi
oss i början af vår uppsats: hvad skulle
fader Arndt säga, om hau just nu kuude
stå upp och ännu en gång tala till
Tysk-lauds folk och furstar, såsom deras gamla
goda samvete?
Blick på
Redogörelserna for regeringens
arméförslag hafva upptagit de dagliga
tiduingar-ues spalter. Nya Dagligt Allehanda har
börjat eu artikelföljd om lapparues
internationella förhållanden. För öfrigt har
uppmärksamheten varit upptagen af de
utländska händelserna, och en samtida har
uttrvckt sin smärta öfver Parisfästenas ka-
r
pitulation genom att omgifva uuderrättcl
sen derotn med sorgkanter.
Denna händelse var så länge väntad och
så oundviklig, att deu icke kunde
öfver-raska någon. Hade Frankrikes vänner haft
anledning att kläda sig i sorgdrägt, sä var
det väl deu dag då lagstiftande
församlingens servila majoritet ropade bravo åt
hertigens af Gramont krigiska inspiration
ocli folkhoparue på Paris’ gator skrålade
sitt af polisen ingifna å Berlin! Eli äu
djupare sorg hade de skäl att anlägga deu
dag då Jules Favre efter upploppet den
pressen.
31 oktober afbröt underhaudlingarue om
vapenhvilnu. Huru mycken spillniug af
meuuiskolif, outsägliga lidauden och
förstöring af mensklig lycka kunde dä hafva
blifvit besparade. Men Frankrikes ouda
genius, med de vackraste fraser på
läp-pnrne, ville krig på lif och död, utan att
hafva rimliga anledningar att vänta seger.
Det är icke stämningen, känslosvallet och
ordflödet, icke ens den mest lysande
personliga tapperhet, som skänka segreu, der
bildade anförare, disciplinerade arméer och
välfylda förråd fattas; tre arméer af till
samman omkring 600,000 inan gjorda till
krigsfångar, tre andra arméer, ungefär
hälften så stora, i grund tillintetgjorda, och den
sjunde — den sista beväpnade återstoden af
! Frankrikes gloire — kastad öfver gränsen
och afväpnad, se der bevis uog fpr
omöjligheten af Frankrikes framgång. Det skulle
föra oss allt för långt att denna gäng yttra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
