Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kärlek, hvilken förläter allt och som midt
ibland allt verldens onda tror på en
allsmäk-tig och kärleksrik Gud, denna
menuiskokär-lek, hvilken gör oss till ett med all godhets
källa, deu synes vara ett ideal, hvilket
ingen kau nå, men Thackeray hade dock
hunnit långt mot målet. Då man
samtalade med honom om tillvarelsens
vigtiga-ste frågor, brukade han alltid säga: »Jag
vet icke». Och likväl svntes det som otn,
då han ej var i sällskap, det kommande
lifvets stora »måhända» ofta varit föremål
för hans tankar. Att hans sinne skakats
af det inre lifvets omhvälfningar bevisas af
ett uttrvck som efter honom blifvit
an-%
tecknadt: »Materialismen är ett nödvändigt
trappsteg, till hvilket det ytliga sinnet
kommer under sökandet efter sauningen.»
Som ofvan nämdes, tycktes han ej fästa
sig vid de särskilda kristliga
bekännelsernas dogmer. Så berättade en dame, som på
en gåug hade de fruktansvärda
egenskaperna att vara amerikanska, författarinna
och ifrig katolik, att hon var ytterst
missbelåten med Thackerav. Denne hade nem-
•
ligen, då hon omnämnde att hou bevistade
»oratoriet» i den ultra-romersk-katolska
kyrkan i Bromptou, yttrat de mycket vauvördliga
orden: »Jaså, ni handlar i den butiken».
Papisteriet hade således icke just någon
vän i houom. Måhända var han skeptisk
i afseende på åtskilliga vigtiga
religions-satser, men för religionen i det stora
hela hyste han alltid djup vördnad.
Vid ett tillfälle yttrade han om en
af-lideu framstående prestman, hvars förmåga
och talent han för öfrigt erkände, att han
icke i allt kunde gilla honom, emedan han,
prestmannen, »hade ett sådant sätt att
pa-ironisera vår Herre» — ett uttryck som
kan gälla oro mer än en prest och kyrka.
I en af sina böcker visade sig
Thackeray mycket bitter mot militärståudet. »Jag*
hatar det och dess blodiga handtverk,».
yttrade han. Huruvida han efter de senaste
månadernas händelser icke skulle äunu
skarpare ha uttalat sig mot detta
»handtverk», är ovisst, men säkert är å andra
sidan att han ofta mildrade sina uttryck,
hvilka han fält under inflytande af för
tillfället upprörda känslor. Så skref han en
gång en uppskakande artikel i »Frascv’s
magazine» uuder titel »Going to see a Man
Hanged». Någon på en gång vältaligare,
djupare gripande och af rättvisare förtry-
telse uppfyld vederläggning af dödsstraffets
rättmätighet har väl knappast blifvit
skrif-ven, och likväl svarade han en person,
hvilken för honom uttryckte sin beuudran
öfver denna artikel: »Jag tror att jag hade
orätt. Mina känslor voro uppskakade.
Dessa mördare äro dock sådana djeflar.» —
Emellertid kunde han aldrig försona sig
med tauken på nfrättningar.
Han hade en engelsmans afsky för
lättfärdiga kontinentala åsigter i afseende på *
könsförhällanden och yttrade vid ett tillfälle:
»Frankrike skall aldrig blifva politiskt
pänytt-födt, så läuge fransmännens sociala åsigter
stå på så låg ståndpunkt.» — Balzacs och
George Sands lysaude egenskaper erkände >
han till fullo, men han kunde icke med
deras grofva »profligacy». För öfrigt
skonade han icke heller sitt eget lands
författare och författarinnor. Oberäknadt
hvad man i hans skrifter finner af fint och
dräpande persifjlage öfver såväl män som
qvinnor, hvilka invita Minerva gripit till
pennan, hörde man honom t. ex. eu gång
om mrs Gore muntligen yttra: »Hon är
lika god författariuna som alla de andra, och
lika elak.» En annan gång blef han
bjuden på en tillställning, der äfven mrs
Trollope skulle infinua sig. Han tackade
för bjudningen men nekade att komma,
sägande: »Nej, för tusan, jag kan ej komma.
Jag har just tilltvålat den ’ damen i en
revy. Jag tror att hon brukar ljuga.»
Sedermera skref han likväl med beröm om
henue.
Thackerays snille föll ej i ögonen för
utanför stående. Han hade alltid audlig
styrka i reserv. Arguraenter brydde han
sig icke mycket om. Män med mindre
egenskaper ba egt vida större förmåga i
resonnement än han. Men han såg med
• ens och vida — blickade in i sjelfva
hemlighetens hjerta, såsom snillet alltid gör.
Då han en gång talade om Dickens, och
någon yttrade att han icke trodde att
denne var en djup tänkare, svarade han:
»Nej, meu^ han har en fin och klarögd
iu-instinkt, och detta ar bättre än filosofi.»
Dickens beundrade han för öfrigt på det
djupaste och utau all afund. Under
Mac-auleys lifstid satte han honom högst bland
alla lefvande skrifställare. I Dumas’ »De tre
musketörerna» var han förtjust, och han läste
om detta arbete flere gånger- Om miss
Bronté och hennes roman » Jane Eyre»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
