Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nödstäld, att han lider brist på hvad han till
lifvets uppehållande oundgängligen behöfver;
och är han minderårig eller till följd af ålder*
dom, själs* eller kroppssjukdom, vanförhet eller
lyte urståndsatt att genom arbete förvärfva
hvad för behofvets afbjelpande erfordras; då
skall nödtorftig fattigvård honom lemnas.
Författaren till det kongl. förslaget har,
bland en mängd smärre
redaktionsför-ändringar och utbyten af ord utan all
betydelse, såsom då uttrycken »ej mindre in»,
»efter som», »en hvar», »undfå», »sistnämd»,
»ej», »den», »ådraga», m. fl. blifvit
förändrade till »och» eller »samt», »på sätt»,
»hvarje», »åtnjuta», »omförmält», »icke»,
»hon», förorsaka» m. fl., äfven begagnat
tillfället att i stället för ordet »den nödstälde»
införa benämningen »sökanden», för att
beteckna den som hos någon af de dertill
förordnade personerna anmäler sig till
åtnjutande af fattigunderstöd. Om smaken
i en litterär framställning råda ofta
meningsskiljaktigheter, och lagförfattare af
olika skolor må ej heller förvägras
rättigheten att hafva hvar sin särskilda smak;
såsom vi t. ex. hört att »på sätt»
företrädesvis tillhör Svea hofrätts domvarjo och
»efter som» de sydligare juridiska områdena
af fädorneslandet, hvarföre riksdagen
troligen finner sig lika tillfredsstäld med de
nya, i kongl. m:ts förslag införda
lokutio-nerna som med komiterades. Men om
någon teknisk term hade bort undvikas i den
nya fattigvårdslagstiftningen, är det väl ut
tryck sådana som »den som vill söka», och
»sökanden», ett begrepp som i vårt
juridiska cchadministrativa språkbruk användes
företrädesvis om någon som yrkar på sin
rätt i det ena eller andra hänseendet.
Riksdagen har nemligen i sin omförmälda
skrifvelse uppstält den grundsatsen,
hvilken också både af komitén och kongl. m:t
är vidblifven, att ingen må längre ega rätt
att öfver vägradt understöd anföra besvärhos
offentliga myndigheter, i annat fall än stt den
klagande tilltror sig kunna visa att beslutet
ej tillkommit i laga ordning, utan endast att få
ett ogynsamt beslut understäldt hela
fattig-vårdssamhällets gemensamma pröfning. Den
som hos ledamöterna af vederbörande
fat-tigvårdsstyrelse, eller hos församlingens
kyrkoherde, eller enligt det kongl. förslaget
hos tillsyningsman öfver betlande,
uppgif-ver sig vara i behof af understöd är
således icke en rättssökande i vanlig mening,
icke ens då han mot fattigvårdsstyrelsens
beslut vädjar till fattigvårdssamhället i
dess helhet, och hvarje uttryck som i
någon mån påminner om ett rättsförhållande
bör i fattigvårdslagstiftningen enligt vår
tanke på det noggrannaste undvikas.
Om vi äro långt ifrån att anse
komiterades redaktionsförslag vara det
lyckligast valda, för att uttrycka den riktiga
tanke som i lagens första paragraf skall
framställas, så måste vi således anse det
kungliga förslagets redaktion än mindre
lyckligt funnen, och om vi än icke kunna
instämma med dem som yttrat att denna
paragraf, enligt den i
ecklesiastikdepartementet uppgjorda lydelsen, innehåller ren
kommunism, se vi dock deri en gifven
intention att mot riksdagens önskan qvarhålla
andan af 1853 års författning. I sjelfva den
förändrade ordningen af ordställningen mot
den som de komiterade begagnat ligger
åtminstone icke någon förbättring. De
senare säga, att »finnes minderårig eller
vansinnig, eller den som till följd af ålderdom,
själs eller kroppssjukdom, vanförhet eller
lyte är oförmögen till arbete, i saknad af
egna medel samt vård och underhåll af
annan, lida brist å hvad till lifvets
uppehållande oundgängligen erfordras, skall
nödtorftig fattigvård honom lemnas». Här
sättes sålunda, såsom sig bör, arbetsförmå*
gan såsom forsörjningsutväg i främsta
rummet, emedan arbetet är grunden till allt
välstånd och dess utöfning är det stora
flertalets oundvikliga lott; i det inom
ecklesiastikdepartementet redigerade
lagförslaget är deremot i första rummet fråga om
saknaden af egen förmögenhet eller andras
hjelp, och först i andra rummet om
möjligheten att genom eget arbete fylla de
behof hvartill den nödstälde icke eger
andra medel. Saken kan i sig sjelf vara
temligen likgiltig, men vi föreställa oss,
att det fins värdigare föremål för den första
statsmaktens uppmärksamhet än obehöfliga
språkrättelser, i synnerhet der de snarare
försämra än förbättra.
Utom den vigtiga grundsatsen om
ovil-korlig rätt till fattigvård, för hvars
skiljaktiga formulering i komiténs och kongl.
m:ts förslag vi nu redogjort, finnes det
egentligen blott en enda punkt hvari kongl.
m:t skiljer sig från komitén, nemligen om
vilkoret för förvärfvande af hemortsrätt.
Den nu gällande förordningen bestämmer,
såsom bekant, att hvar och en i fråga om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
