Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
följd af öfverenskommelsen med märerna och
ett antal af Paris’ deputerade anstäldes
nem-ligen i måndags val till ett kommunalråd för
Paris, som utfallit så, att ej blott de fles’a af
centralkomiténs ledamöter der fått plats, utan
äfven åtskilliga endast alltför kända namn,
en Blanquis. en Pyats. en F.ourens’, figurera
på listan öfver de valda. Det är den så
kallade »la commune de Paris», som så långe
utgjort idealet för de revolutionära
fanatikernas önskningar och hva-s mest utmärkande
kännetecken är att hon ej vill nöja sig med
att vara en municipalstyrelse för Paris, utan 1
gör anspråk på att som ett välfärdsutskott
regera hela Frankrike. Ett telegrafrykte be- .
rättar att det skall vara meningen att sätta j
den mer än misstänkte Bla- qui som president ,
i spetsen för denna regering. Tilläggas bör i
att detta valresultat endast kunnat vinnas der- |
igenom att 300.000 af valmännen, eller plu- j
raliteten utaf dem, afbållit sig ifrån att rösta. |
Denna pluralitet, hvad gör hon emellertid j
för att förekomma ännu förfärligare excesser, j
som utan tvifvel stunda, om Montmartre- och
Belleville-männerna fortfarande få drifva sitt
ofog? Bestående af alla de delar af
Parisbefolkningen, som äro intresserade af
ordningens upprätthållande, har hon hittills
visaten oförklarlig brist på bo gerligt mod. Hon
hör den 18:e appell tre gånger slås utan att
skynda till vapen för att understödja
ordningsmakten, hon gör den 22:a en svag
demonstration i hopp att imponera på sina motståndare,
och slutligen förblir hon en likgiltig åskådare
af val, som fö’ några ödesdigra veckor skola
lägga makten öfver lif och död i ett
tjagu-mannaråds händer. 8trängt, men såvidt vi
kunna se, endast rättvist, dömer Times denna
den parisiska bourgeoisiens hållning, då hon
i en artikel i sitt nummer för förliden fredag
yttrar: »Sålunda hade den rika, bildade
klassen i kontinentens första stad småningom rch
efter många, tillräckligt tydliga varningar
blif-vit bragt ansigte mot ansigte med anarkien.
De visste att de hade emot sig en våldsam
klass, fullproppad med omstörtningsteorier,
sedan månader van att föra ett sysslolöst lif
och besluten att fortsätta det så länge som
möjligt. De hade tillfälle att läsa de
upphetsande artiklar som dagligen serverades i
massan af hennes favorittidningar. De visste
mycket väl, att nationalregeringen och
församlingen som valt henne af omstörtningspartiet
blif-vit förklarade för förrädare. Det var tydligt
att den stund måste komma då det skulle bli
nödvändigt att bistå regeringen och skydda
samhället. Om de vore fasta, skulle
insurrek-tionen genast af sig sjelf falla till marken,
men om de deremot i det kritiska ögonblicket
tappAde modet, kunde följderna bli
oberäkneliga. Man sknlle ha trott att den lojala
befolkningen i en stor hufvudstad under dylika
omständigheter skulle varit beredd att
för-Bvara sig. När i April 1848 en långt mindre
fara hotade London, reste sig i ett ögonblick
150,000 män, af hvilka hvar och en kände sin
plats för den händelse den minsta fara skulle
yppa sig, och likväl hade de ej blifvit på för-
hand organiserade och erbjödo en fullkomlig
motsats till den medborpArearmé som frän
September till Februari stått emot fi»nd«n.
En förödmjukelse, en nes* större än någon
som kriget hafc att uppvisa har drabbat Paris’
medelklass. Det finne* blott ett ord för att
beteckna dess hållning, och det är feghet;
denna allena är det soro gjort att de
uppgif-vit allt åt en insurgent skara, hvilken de måste
ha varit mångdubbelt öfverlägsna i antal. Det
är sorgligt att tänka, att det enda n-od som
utvecklats i Paris är den brottsliga djerfhet,
hvarmed Montmartremännen utfört sina planer.»
Då Louis Auguste Blanqui synes vara
utsedd till chef för den schismatiska
republiken, kan det vara skäl att har anföra
några punkter af hans meritlista. Han
är född i Nizza 1805, en yngre broder
till den högt förtjente, nu mera aflidne
politiske ekonomen af samma namn. Blanqui
studerade i Paris omvexlande juridik och
medicin, meu framför allt
konspirations-konst, och har varit med i all sin tids
hemliga demagogiska sällskap. Såsom
barrikadkämpe 1830 forvärfvade han
Julidekorationen, har sedan deltagit i en mängd
sammansvärjningar, dömdes första gången till
döden 1839 för sitt deltagande i ett väpnndt
uppror mot Julimonarkien, men beuådades
med liftidsfängelse, som emellertid slutades
med februarirevolutionen 1848. Han
stiftade mot den provisoriska regeringen en
klubb, den republikanska centralföreningen,
som föranledde de stora, folkrörelserna den
17 Mars, 16 April och 16 Maj. Blanqui
var själen och hufvudanstiftaren till de
tre skräckdagarne som störtade
demagogpartiet och, ehuru utgången ej då var
blodig, betogo den unga republiken hvarje
utsigt på ett långt lif. Efter attentatet
den 15 Maj dömdes han af öfverdomstolen
i Bourges till tio års fängelse, och efter
sin frigifvelse har han troget deltagit i
alla sammansvärjningar och upprorsförsök
i Frankrike och de flesta i Italien. Helt
nyligen är han, såsom bekant, åter dömd
till döden för myteri, men antalet af
föregående död9- och strnflangelsedoroar kunna
vi icke med noggranhet uppgifva.
Sådan är den man som är utsedd att
»rädda republiken», si vida ingen vänlig
makt träder emellan och räddar Frankrikes
hufvudstad från den hotande kommunala
och kommuuistiska skräckregeriugen. Det
flns, efter allt hvad man nu kan döma,
endast en sådan makt, nemligen de ur
fåugeuskapen återvändande arméerna, i fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
