Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att underskrifva det obetydligaste qvitto.
I medelgoda fall understöder ban heunes
verksamhet och hjelper henne att
tillvarataga eller au vända h vad hon förtjenar;
men i mindre lyckliga fall, hvilka tyvärr icke
äro sällsynta, förtär han eDsam eller i
sällskap med andra qvinnor frukteu af
hennes mödor, utan att ens låta henne
dermed föda och uppfostra barnen. Denna
manneus lagliga rätt att bruka hustrun
såsom sitt lastdjur är icke inskräukt inom
det gemensamma hemmets väggar.
Nödgar han henne genom sina laster och sina
misshandlingar att fly, och kan hon finna
en annau fristad, der hon genom träget
arbete förvärfvar hvad för sig och barnen
erfordras, kanske derutöfver sammanlägger en
liten sparpenning för morgondagens behof,
så är hon ej säker för att icke hennes
egare en dag kommer med lagens rätt och
fråntager henne hvad hon förtjenat, samt
lemnar henne plundrad på det
oundgängligaste. Hon är icke blott hans hjelp och hans
vän, hälften af hans själ och allt annat
vackert som lagförbättringens motståndare
bruka anföra; hon är hans oxe och åsna,
hans bohag och hans ullfår, som han kan
klippa så ofta det tål. Det är särdeles
arbetsklassens qvinnor som lida af det
närvarande tillståndet. I Tidskrift för
Hemmet anföras derpå några exempel som tala.
Det tyngsta som kan hända en
menni-ska är att ej få vara god och rättvis. En
familjefader dör och lemnar en liten
förmögenhet, kanske hufvudsakligen tillkommen
genom husmodrens sträfsamhet.
Husfa-dren är borta, och enkan får sin giftorätt; det
öfriga taga barnen i arf. Sönerna kunna
efterskänka siu del till modrens förmån,
men icke så döttrarne, och en sniken måg
kan komma och kräfva ut sin rätt till sista
öret, kanske för att dermed betala sina
gamla ungkarlsskulder, utan att hans
hustru deremot kan göra någon invändning;
hon har icke någon talan, hon blir aldrig
hörd i en angelägenhet som rörer henne så
nära. Hon är, juridiskt att tala, mannens
ting. Han eger allt hvad hon eger, och
omvändt; men hustrun har, för att
begagna en ansedd juridisk skriftställares ord,
blott en hvilande samegendomsrätt, det vill
säga en rätt som hon icke kan göra
gällande. Endast mannens rätt är vaken och
verksam.
Den lugna och bindande bevisningen i
Tidskrift för Hemmet har, såsom vi tro,
en gång för alla afväpnat det plumpa
gycklet, hvilket ej sällan användes såsom
argument mot påståenden om utvidgande af
den qviuliga rättsferen. Mindre allvarligt i
formen, fastän lika allvarligt i sak, är den
andra uppsatsen hållen; deu är kryddad
med en lin och träffande ironi, som
under siu behagfulla lek säger träffande
sanningar. Vi skola se något af denna
skämtsamma argumentation, som likväl aldrig ett
ögonblick öfverskrider gränserna för det
strängaste decorum.
Det är icke längesedan, heter det, man
hörde de omyndiga sålunda uppräknas:
brottslingar, idioter, minderåriga och
qvinnor. Tidslynnet har dock tagit ut sin rätt
och erkänt den eusamma qvinnans förmåga
att sköta sig sjelf, ehuru vid en senare
ålder än mannens, då likväl förhållandet
borde vara omvändt, efter som qviuuau
ofta är make och moder, medan deu
jemn-årige ynglingen ännu oansvarig sitter på
skolbänken och läser sina lexor. Men denna
qvinna, som redan vid unga år utöfvar de
heligaste menskliga pligter, makans och
modrens, hon betyder ingenting iuför
lagen, kan ej ingå aftal eller stämmas inför
rätta. Hon kan uppfostra medborgare åt
samhället, men hon har icke ens en röst
vid bestämmandet af barnens öde.
Det är tre inflytelser, heter det vidare,
som synas hafva bestämt äkteuskapslagen,
rättvisans, klokhetens och deu praktiska
nyttans.
Enligt den första bör mannen, som
genom sitt arbete underhåller familjen, äfven
hafva rätt att förfoga öfver hustruns
till-gåugar, stora eller små. »Qvinnan står
här i samma förhållande som den fattige
till fattighuset. Kommunens öfriga
skattdragande medlemmar äro skyldige att
underhålla honom, men har han möjligen
några besparingar, gå de till inrättningens
kassa. Han kan icke göra anspråk på
underhåll och likväl oberoende deraf
bibehålla sin egendom».
Vidare kommer klokheten, som säger att
två icke kunna vandra på samma väg, om
icke den enes vilja skall råda. I hvarje
consortium måste flunas disciplin, och den
utöfvas bäst genom väldet öfver kassan.
Klokheten blir helt patetisk i sin
argumentation när det gäller qvinnan, och
The-mis glömmer sitt torra lagspråk för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
