Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om bönhörelse, och hamra derföre på mot
vaggen, så att man måste undra huru det
är dem möjligt att uthärda dermed. Men
hvad gör icke äfven menniskan i
ungdomen för kärlek, liksom senare för
penningar! — Den som för öfrigt hädanefter
varma Maj och Juninätter sofver i
närheten af maskstungna möbler och väggar
behöfver icke oroa sig, ty han vet nu, att
detta pickande icke betyder död utan lif
och kärlek.
Fjärilarne synas med sina brokiga
vingar blott kunna tala ett slags
blomsterspråk. Men Darvin bar i Sydamerika
iakttagit sådana fladdrande varelser på
kär-leksjagt, hvilka gåfvo ifrån sig ett på långt
håll förnimbart ljud. Hanarne ha
nero-ligen en liten trumma under det första
vingparet och kalla med densamma på
honorna. Alltså tjena trummorna, hvilka
bland menniskorna äro ett bullrande
rete-medel till förstörelsens arbete och till
hjclte-döden, i detta fall såsom ett instrument
för kärlekens ljufva musik. Den eldfärgade
sfinxfjärilen har en verklig röst, och då
han tages till fånga, låter han höra ett
sakta jemrande.
Bland de såsom fullkomligt stumma
ansedda djuren har kräftan en förnimbar
förargad ton, då hon blir tillfångatagen.
Äfven säges hon under Junisolens varma
strålar på eftermiddagarne sakta gnola en
liten sång, men, utan förtroende till sin
musikaliska talent, genast tystna så snart
hon hör ett främmande ljud, hvadan det
är svårt att komma åt att lyssna på henne.
Såsom ännu stummare äro fiskarne ansedda,
ehuru äfven slag af dem finues, hvilka gifva
ifrån sig ljud, som äro förnimbara för våra
öron, t. ex. Armadon i Sydamerika,
Trum-fisken och Sjöskorpionen. Aristoteles, som
eljest icke var böjd för att sätta ihop
fabler, berättar om en delfin som, då han
blef fången, skrek så högt, att tnsentals
andra delfiner summo till stranden och
glada i bågen åter begåfvo sig derifrån,
då den fångne lemnades tillbaka åt dem.
Grodor äro riktiga musikanter, ehuru icke
för våra öron. De ha en försångare eller
kantor, sjunga metodiskt och, enligt
fisig-ten hos en mohamedansk sekt, hvilken
satt dem bland sina helgon, äfven med
känsla. Löfgrodan i Paramaibo, liksom
den vanliga vid Wolga och Kaspiska
haf-vet, uppfora ofta sådana korsånger, att på
milsvid omkrets hvarje annat ljud
för-qväfves. För familjeangelägeuheter ha de
särskilda ljud. I Sydamerika sitta ofta
vissa löfgrodor på vattenväxterna och sjunga
med bestämda harmoniska mellantoner.
Äfven växter och till och med stenar
föra ett slags hörbart lif. Den döda
stenen, som förstorar sig genom
kristallisa-tion och bygges genom tillsatser utifrån
dels på mekauisk, dels på kemisk väg,
måste, just derföre, på ett eller annat sätt
vara förnimbar genom ljud. Gräset måste,
det är icke blott ett uttryckssätt, »växa så
att det höres», jernet rosta på ett hörbart
sätt. 1 grässtrået stiga himmelska krafter upp
och neder och räcka hvarandra den
gyllene kärleksbägaren. Jern- och
syre-ato-merna, hvilka lösrycka sig ur sina element
för att förena sig till en ny innerlig
förbindelse, äro i en beständig ganska
passionerad rörelse för att bilda den
obehagliga rosten.
Många kemiska föreningar bildas med
en så fruktansvärd hastighet och kraft, att
de i tillräcklig mängd och under behöfligt
motstånd framkalla ett dån soro
öfverträf-far kanonens. Men allt som gifver knall
ifrån sig, som exploderar, är kemisk
skils-roessa, efterföljd af ny innerlig förening.
Det är pukslag i naturens eviga, för oss
til) största delen stumma musik. Allt
lef-ver ocb rör sig och är derföre också
verksam deltagare i sferernas oupphörligt
ljudande musik — allt ifrån solen deruppe
ända ned till aftondaggens små klot, af
hvilka det erfordras flere millioner för att
bilda en liten i morgonsolen glänsande
daggdroppe.
Omfånget af för oss hörbara toner
omfattar oktaver, således en mycket liten
skala. Minst 8 ocb högst 2,400
ljudvågor i sekunden utgöra gränserna för de
toner som vårt öra kan uppfatta. Men
deraf följer icke att ej 4 eller C eller
2,500 eller 250,000 tonvågor i sekunden
skulle kunna vara hörbara: saken är blott
den, att vi icke ega något organ derför,
liksom de döfva icke kunna höra de toner
som mest tjusa oss. Att våra örons
uppfattning icke räcker högre eller lägre än
vi nyss uppgifvit, kan blott anses såsom
en döfhet för dessa högre eller lägre
tonregioner. Yi anmärka blott i förbigående
att, liksom våra sinnen för öfrigt, så kunna
äfven våra öron utbildas till en hög grad af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
