Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blifva fullkomligt frivilligt såsom hittills,
men underkastar sig ökade uppoffringar
för att höja dess antal. Vi tro icke att
Englands regering och folk under sådana
förhållanden som de nuvarande ingå några
nya förpligtelser, men icke heller tro vi |
att de skulle svika de redan ingångna.
Om vi sjelfva beklagligtvis skulle komma i
de förhållanden mot hvilka
Novembertraktaten 1855 afsåg att skydda oss, är det
vår öfvertygelse, att England icke skulle
lemna uågot medel oförsökt att afväuda
faran från oss, och att det för sådant
ändamål skulle göra ganska betydande
uppoffringar. Att det deremot med sin riuga
landraakt skulle gå emot en tiodubbelt
öfverlägsen fiende, kunna vi icke begära.
Sådant skulle ju vara sjelfmord å
Englands sida, utan att i längden kunna rädda
oss; och likväl har man begärt samma
orimlighet i afseeude på Frankrike.
Det är ingen heder för meuskligheten
att sådana »drömmar och önskningar»
kunnat uppstå i förnuftiga och bildade
meuni-skors hjernor som de hvilka vi ofvanföre
skildrat, men det är icke säkert, och icke
ens sannolikt, att de någonsin skola
komma till utförande. Några militäriskt
dresserade junkerhufvud må fantisera öfver
möjligheterna att brandskatta London, men
det fins äfven förnuftiga men niskor i
Tyskland, och ett krigiskt företag mot England
vore det renaste vanvett. Afveu med fara
att ånyo blifva föremål för cn enhällig
för-kättring af våra stora samtida, våga vi
utsäga den öfvertygelsen, att en tanke som
uuder mer än ett halft århundrade varit
många millioners gemensamma egendom,
och som hänfört de största och ädlaste
sinnen, icke kan vara helt och hållet ett
hjern-spöke. Det är icke möjligt att Tysklands
arbetsamma och fredliga befolkning skulle
vilja till fromma för några prinsar och
officerare ännu ett halft århundrade lefva på
fältfot och jemte åtskilligt krigsbyte eröfra
alla andra europeiska staters förbannelser.
De hafva för att vinua enhetens heliga
mål underkastat sig en tids uppoffringar
och ofrihet; men dem som på dessa
grunder äro färdiga att stämpla tyskarne såsom
»betjentuaturer», efter den föraktvärda ger- I
maniska öfverlöpareus ofta citerade uttryck,
önska vi endast påminna derom, att en af i
våra egna stora frihetsälskaude tidningar för j
uågra år sedan kunde bona fi.de ifrågasätta ;
att Sveriges konung skulle beklädas med
sex månaders diktatur, för att genomfora
representationsförändringen eller fullborda
det skaudinaviska storverket, vi minnas
ej rätt hvilket dera. Vår samtida skulle
troligeu hafva tagit mycket illa, om någon
annan, på grund af denna fullkomligt tyska
tanke, kallat bouom för en
betjentna-tur: han tänkte säkert lika ärligt som
dessa svärmare för Tysklands enhet, hvilka
icke sågo någon möjlighet att uppnå detta
mål utan att först förödmjuka Frankrike
och för detta ändamål underkasta sig sjelfva
en tids militärdiktatur. På längd väljer
emellertid ingen menniska ett sådant
rege-ringssätt, och det hördes midt uuder det
nyliga segerjublet i Berlin ganska allvar
liga röster, som eriurade att den krigiska
hänförelsen nu borde vara till ända.
Vi hafva intet anspråk att se in i
framtiden, och vi kunna icke ansvara för att
icke det idoga och vanligtvis fredsälskande
Tyskland kan blifva för evig tid
förvand-ladt till ett stort fältläger, med ett folk,
förbytt i en ny race af Hunner, som icke
tänka på anuat äu att slå under sig nya
länder och brandskatta nya städer. Men
vi anse det ej troligt, och om det fins någon
förnuftig tanke i menskligheteus historia,
om vi äro berättigade att efter det som
varit sluta till det som skall komma, fins
det intet skäl att se framtiden så hopplöst.
Den politiska disciplinen är för närvarande
upplöst inom Europa, och folkrätten har
i upphört att vara biudande. Detta är illa
nog för alla dem som för sin tillvaro
varit beroende af dess bestämmelsers
iakttagande, men det kan icjce hjelpas.
Möjligheten att upprätthålla den gamla
internationella ordningen berodde endast på krig,
och det var regeringarnes sak att rikta
förstörelsemaskincn, för hvilken folken
endast utgjorde den råa naturkraften.
Demokratiens tillväxt har förändrat allt detta,
och folken vilja hädanefter antingen
alldeles icke göra uågra krig, såsom i
England, eller också endast göra de krig som
behaga dem, hvilket varit händelsen på
den europeiska koutiueuteu. För att kunna
existera hafva regeringarne blifvit nödgade
att göra förbund med demokratien och
begagna dess instinkter, sämre eller bättre,
lika godt, men i alla händelser gå med
strömmen i stället för att söka leda den.
Både Napoleon och furst Bismarck hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
