Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eller att rlet vore möjligt att med vfira nu
varande kamrar kunna regera med
stats-rådsledaroöter, som icke egde förmåga att
vinna något slags anklang för sina
åtgärder derstädes».
Vi hafva tillåtit oss att kursivera några
rader, som angå hufvudsaken i frågan.
Det är enligt vår tanke icke det ringaste
tvifvel, att vi med stark fart närma oss
det parlamentariska styrelsesättet, och vi
se deri ingen olycka, endast regering och
representation äro fullt medvetna oro saken
och fullt beslutade att deraf göra det bästa
möjliga.
Vi veta ganska väl att det åns en annan
mening om betydelsen af 4 $
Regeringsformen, och att den omfattas af h. maj:t
konungen personligen, hvilkeu, vid två
särskilda tillfällen då han ombytt rådgifvare
både i Sverige och Norge, genom diktamen
till statsrådsprotokollet förklarat, att dessa
ombyten icke voro någon följd af de
ifrågavarande höga embetsmänuens ställning till
folkrepresentationen i hvardera riket, utan
att de voro deraf fullkomligt oberoende.
I samma syftning har äfven den officiella
tidningen uttalat sig, då den säger att 4
8 Rcgeriugsformeu, som stadgar att
»konungen eger att allena styra riket på det
sätt denna regeringsform föreskrifver», ännu
i dag utgör, liksom den från 1809 utgjort
»en fundamental föreskrift, på hvilkeu vårt
konstitutionella statsskick till väsentlig del
hvilar, under det att vid ett
parlamentariskt styrelsesätt folkrepresentationen kan
anses såsom den faktiskt bestämmande
styrelsen; ett statsskick som är för vår
konstitution främmande».
Det har väl icke bort öfverraska någon
att en regent ogerna afstår från hvad han
anser såsom ett personligt prerogativ, och
det låg mycket nära till hands för h. maj:t
konungen att, första gången som en
mi-uistérförändring efter
representationsreformen kora i fråga, i ett slags reservation
till statsrådets protokoll inlägga sin
protest mot all sådan tanke att han skulle
låta sig af riksdagen eller storthinget
påtvingas andra rådgifvare än dem han af
egen hög vilja kallade till sin sida. Det
fins ingen regeringsform i verlden som
inskränker monarkens val af hans ministrar,
och allra minst fins någon sådan
inskränkning i detta rikes grundlagar.
Regeringsformen säger i 4 g att konungen »till sitt
statsråd kallar och utnämner kunnige,
er-farne, redlige och allmänt aktade, infodde
svenske män af den rena evangeliska lä
ran», och i följande paragrafen stadgas att
icke fader och son eller broder niå på
samma gång vara ledamöter af statsrådet:
i öfrigt är konungen oförhindrad att »kalla
och utnämna» hvem han behagar, utan att
riksdagen dermed har något att göra i
annat fall än att konstitutionsutskottet
enligt 106 8 Regeringsformen skulle ställa
någon rådgifvare uuder riksrätt och han
af denna enligt ansvarighetslagen dömdes
ovärdig att vidare i rikets tjenst användas,
eller riksdagen enligt 107 8
Regeringsformen i underdånig skrifvelse bos kongl.
maj:t anhölle om hans entledigande.
Mer än en gång har man försökt tolka 4
8 Regeringsformen så, att med »konungen»
skulle menas konungen i statsrådet, eller
med andra ord den kollektiva personlighet
som i dagligt tal kallas regeringen, och
officielt benämnes kongl. majestät. Att
denua tolkning emellertid icke håller streck
bevisas emellertid alldeles påtagligt af den
efterföljande föreskriften, att han i alla
sär-skildt stadgade fall skall »inhemta
underrättelse och råd» af statsrådet, och af 38
8 samma grundlag, enligt hvilkeu alla från
konungen utgångna expeditioner och
befallningar, utom i kommandomål, skola vara
försedda med konungens underskrift och med
den föredragandes kontrasignation, hvilken
den senare kau vägra, i fall han finner
beslutet stridande mot regeringsformen.
Konungens rätt att allena styra riket är
således redau begränsad af det vilkor att
han måste hafva en föredragande villig att
kontrasignera besluten.
Denna begränsning är dock ganska
obetydlig i jemförelse med den faktiska
inskränkning som ligger i la force des choses,
och som med hvarje år blir större men
icke mindre. Carl Johan kunde 1830 göra
saker af sin egen maktfullkomlighet som
det icke var möjligt för honom att göra
tio år senare; Oscar hade under de första
åren af sin regering en makt soro han
sakuade under de sista, och vår nu
regerande konung skall säkert vara deu förste
att erkänna, huru litet han i verkligheten
förmår att »allena» styra riket, ehuru han
efter grundlagen dertill har alldeles samma
rätt som hans far och farfader samt dennes
adoptiffader, som sanktionerade den ifråga-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
