Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mer än trettio år tillbaka, och hyars
innehåll utan tvifvel är väl bekant för allra
största delen af våra läsare, men vi knnna
icke heller med tystnad förbigå det
anmärkningsvärda faktnro, att i vår
romannyhets-hungrande tid, då företagsamheten genast
är färdig att öfversätta hvarje ny
sensationsroman af någon engelsk miss, för att icke
tala om de famösa arbeten af vissa franska
skriftställare hvilka särskilt studerat konsten
att lägga sina läsares fantasi på
sträckbänken, ett så gammalt, och dertill i vissa
afseenden redan så gammalmodigt verk,
som dess utom icke ens är någon ordentlig
roman, och alldeles saknar intressanta hjeltar
ooh hjeltinnor, kunnat erfordra en ny
upplaga i en förbättrad öfversättning. Vi se
deri ett ganska tillfredsställande bevis på
fortgående hyfsning i den allmänna smaken,
och vi äro icke heller utan allt hopp att
denna händelse skall inverka fördelaktigt
äfven på dem som för närvarande i vårt
land bedrifver sjelfständig romantillverkning.
Vi bedja om förlåtelse för det ohöfliga
ordet, soro halkade ur vår penna utan att
vi märkte det, men som vi, då det nu en
gång står på papperet, icke känna någon
lust att taga tillbaka. Vi bestrida icke,
att det på detta slags författareskap
nedlägges ganska mycken talent, och i
synnerhet en märkligt uppdrifven förmåga att
uppfinna spännaude situationer efter franskt
mönster, liksom denna litteratur vittnar om
mycken beläsenhet och bekantskap med
liknande vittra produkter i andra länder;
men hvad vi våga påstå, är att den
sjelf-ständiga skildringen af genuina svenska
förhållanden, seder och karakterer nu mera är
ytterst sällsynt, och att for det närvarande
åtminstone ingenting produceras som kan
mäta sig i värde med det som af våra
bättre författare, och isynnerhet våra
författarinnor, åstadkoms för ett par decennier
till baka. Det synes också såsom om våra
produktivaste arbetare på detta Tält voro
rädda för det nationella och vanliga, och
af någon oförklarlig instinkt drifvas att
söka sina ämnen och sina typer sä låugt
som möjligt från det verkliga lifvet. Vi
hafva i tidningsföljetoner för dagen funnit
de besynnerligaste historier om spöken och
dubbelmenniskor, gamla hemska riddareslott
roidt på rama bondlandet, furstliga
förmögenhet i händerna på demoniska
gref-vinnor af mystisk härkomst, intrigerande
italienska jesuiter inblandade i svenska
familjeförhållanden, för att icke tala om
excentriska engelska lorder, hemmastadda
likaväl vid Stora Nygatan i Stockholm som
i Londons Belgravia, med ett ord, hela
denna apparelj af det konstiga slaget, som
väl icke helt och hållet utesluter all trohet i
detaljen, men, efter vårt sätt att betrakta
saken, vittnar om en leda vid det enkla
och naturliga, och som knappast kan
förklaras annorlunda än genom en omåttlig
förtäring af det starkast kryddade slaget af
franska romaner. Det är ett särskildt drag
som starkt faller i ögonen i detta slags
författareskap, nemligen den stegrade
kär-lekeu för högadlighet och rikedom. Det
är tydligt att de engelska missarnes
arfs-intriger, deras dygdiga hjeltar med 10,000
pund oro året, som i sin barndom blifvit
bortröfvade af kringströfvande zigenareband,
o. s. v., haft lika stort inflytande öfver
våra romanproducenters inbillningskraft som
de franska skildringavne af jesuitismen, af
hvilken senare våra svenska skriftställare
och skriftställarinnor lyckligtvis icke med
egna ögon lära behöft bevitna några
uppenbarelser. I deras beundran för high life
ser man dem ofta skildra individer af
medelklassen med en öfverdrift af otymplighet
och nnrraktigbet, hvartill det verkliga lifvet
lyckligtvis icke erbjuder någon anledning.
Om man skulle få tro dessa tolkare eller
tolkarinnor af svenska seder mot slutet af
det uittonde seklet, skulle en prest eller
inspektor såsom gäst i ett högadligt hus
icke våga att sitta anuat än på yttersta kanten
af sin stol, och knappast veta att bruka
koif och gaffel, under det de anrika
personligheterna naturligtvis äro ideal af flnhet
och lefnadsvett. Huru mvcket af detta och
annat nonsens upprepas ej dagligen under
strecket i några nf våra tidningar!
Hos Dickens fins ingenting af allt detta,
som Oehlenschlteger på något ställe kallat
«den fine Levemaadens Fiiuis», inga
högättade damer, ingen lord, icke en
»honou-rable» och i Pickwick åtminstone nämues
af hela nobitily endast markisen af Grauby,
men det var ett värdshus och ingen lefvande
markis. Denna djerfva ruptur med ett
antaget bruk, bvilken Thackeray sedermera
på ett aktift sätt fortsatte, var väl eu af
anledningarne till den framgång hvarmed
detta Dickens’ ungdomsarbete belönades hos
den engelska medelklassen, medan de exklu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
