Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vårt folks tröga hetsighet, som vid kritiska
tillfällen plötsligt spritter upp ar sin dvala
och med ens vill hafva uträttad t, lika godt
hvad och huru, för att å nyo få öfverlemna
sig åt hvilan. Folkmötena hafva geuom
en lika våldsam rusning åt alldeles
motsatt led, hvilken bättre än allting annat
bevisar huru stor vigt dessa
opinionsyttringar förtjena att fästa vid sig, sökt sia
väg ur återvändsgränden: för pressen
återstår ännu denna förrättning. Den har
fordrat ovilkorligt bifall till den kungliga
propositionen, utan lindringar, utan ens en
tanke på den förökade tunga som skulle
drabba knektehållarne genom indelta arméns
förändring till en be/älscadre för
bevärin-gen, och utan idé om den uppenbara
orättvisa mot de rustande som låg i det
kungliga förslaget. Det var ju, för att tala
öppet, icke alls något förslag i arméfrågan
som kongl. maj:t framlagt, utan endast
ett återtagande af ett föregående förslag,
och det vann också knappast obetingadt
understöd af en talare i hvardera
kammaren. Vi tro icke heller att någon af
konungens rådgifvare väntat ett direkt understöd
för annat än värnepligtslagen: allt det
öfriga var ju en öppen fråga, till hvars
lösning regeringen, efter allt hvad man nu
kan döma, gerna skulle hafva mottagit ett
initiativ från riksdagens sida, om något
antagligt hade erbjudits. Den nuvarande
chefen för landtförsvarsdepartementet har,
om vi annars forstå saken rätt, på ett sätt
som skall för alla tider försäkra honom om
landets aktning och tacksamhet, undangjort
en oerhörd massa arbete i försvarssaken, men
detta arbete bar varit hufvudsakligen af
teoretisk beskaffenhet, och det måste
erkännas att omständigheterna hafva varit
för hans redbara bemödanden i högsta grad
missgynnande. Lik den snabbfotade
ofärden i den grekiska sagan, löpte det
olyckliga ordet »lindring» öfver läpparne på 1867
års riksdag, och regeringen, som trodde
sig göra väl, upptog tanken i sin
framställning till 1869 års kamrar. Att dessa
förkastade den erbjudna gåfvan af en
femtedel utaf roteringsbesväret anse vi för vår
del såsom en stor lycka, och troligtvis
äfven konungens rådgifvare, efter som
planen icke å nyo bragtes å bane vid den sist
förflutna riksdagen. Men olyckan är att
det icke är regeringarne som sälja
sibyllin-ska böcker utan som köpa dem.
Hvem kan väl med visshet beräkna, huru
stor del konungens eget erbjudande af eu
femtedels eftergift af roteringsbördan hade
i »det hvardagliga spektaklet utaf en seger,
vunnen af ett särskildt utskott ihop med
ett enskildt intresse?» Detta uttryck af
en man, som har äran och ansvaret att
sitta vid siu konungs rådsboril, vittnar
om större fyndighet såsom ordlekare än
omdöme såsom politisk person. Kan
han väl säga, till hvad grad den
växande oviljan mot knektebållet fått sin
näring i befälsboställenas indragning,
krigsministerns af konungens regering upptagna
förslag till normalkontrakter och
rekrute-ringens öfverflyttning på kronau, som,
ehuru riktig tanken må vara i sig sjelf,
onekligen var den första officiella spiken
i det gamla indelningsverkets likkista?
Väl hade kongl. maj:t vid sista riksdagen
tagit alla dessa anbud tillbaka, samt fordrat
ett rent och enkelt bifall till
värnepligtslagen och anslagspropositionerna, men den
svenska bonden har aldrig varit den som
lärt sig att belefvadt fatta det finger man
räcker honom, utan att försöka fatta hela
handen, och Andra kammarens
landtmanna-majoritet skall icke lätt förmås att taga
så mycket mindre än hvad den kunde få
för två år sedan, allra helst sedan den
lärt sig att med lika virtuositet som dess
föregångare spela på det lättvindiga
instrument som kallas folkopinionen.
Vi erkänna gerna att vi en tid hyst en
hög grad af beundran för indelningsverket
såsom militärisk inrättning, och vi betrakta
det ännu med den vördnad hvarpå alla
stora institutioner från förflutna tidebvarf
göra anspråk; men efter hvad som denna
vår inträffat, befara vi att det, i den gamla
betydelsen åtminstone, är en del af det
forna samhällsskicket som går, utan att
några eftergifter vidare förmå att qvarhålla
det. Beträdes en gång »lindringarnes»
slippriga bana, är det snart förloradt
såsom statsegendom, i hvilken egenskap det
nu mera har sin förnämsta betydelse, ty
det ena steget på detta sluttande plan
gifver ovilkorligen anledning till det andra,
och från eftergiften af femtedelen är det
ej lång väg till eftergiften af hälften,
bvil-ken är den norm som yrkades af hr Jöns
Rundbäck, och som äfven nära
öfverens-stämmer med pretentionerna hos Särskilda
utskottets och Andra kammarens majoritet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
