Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig förökade uppoffringar för försvaret,
hoppet att för everdelig tid undslippa kri*
gets eländen. Han accentuerar också med
eftertryck det yttersta ändamålet med alla
rustningar, som ett fritt och ädelt folk har
för ögonen då det rustar sig, omtanken
för bibehållandet af fredeus välsignelser.
Det är denna afsigt som adlar och helgar
våra försvarsberedelser, och som ger oss
rätt att, utan intrång af andra staters in*
blandningar eller yrkanden på förklaring
om våra syften, med full frihet ordna våra
inhemska angelägenheter. Andra
kammarens talman har också ansett rätt att
inför tronen erinra om den offervillighet som
denna kammare i allt hvad anslagsfrågor
heter så otvetydigt ådagalade vid den
sist-förflutna riksdagen: »med sällspord
enighet beviljades då betydliga anslagssummor
till vapen och befästningar; endast om
arméns framtida organisation uppstod
tyvärr en meningsskiljaktighet, som för
tillfället icke kunde utjemnas. Huru vida i
sist berörda afseende resultatet nu blifver
lyckligare, skola de kommande veckornas
öfverläggniugar och beslut utvisa». Här
är således ingen förflugen optimism om
ett hastigt bifall till de önskningar som
blifvit framstälda, men äfven pä Andra
kammarens vägnar försäkras om »en
samvetsgrann prö/ning af de nya förslag som
komma att framställas», och skulle äfven
intet annat resultat vinnas af detta möte,
till hvilket folkets ombud med stora
försakelser af egna angelägeuheter infunnit
sig, än en fullständig och uttömande
pröf-uing af den organisationsplan som blifvit
af regeringen framlagd, så kunna vi icke
öfvertyga oss att de veckor eller kanske
månader som derpå komma att nedläggas
skola hafva varit alldeles bortkastade för
det afsedda ändamålet.
Vi kunna icke heller med tystnad
förbigå ett yttrande, som fäldes af erkebiskop
Sundberg i den helsning med hvilken han
intog talmansstolen i Andra kammaren. Han
erinrade neraligen, att till lösuingen af den
fråga som nu ensam föreligger till
riksdagens behandling, »har man på många
ställen i landet sökt bidraga genom
folkmöten, som uttalat hvarjehanda
opinionsyttringar». Utan att absolut fråukänna
dylika möten allt värde, ansåg han, liksom
som vi, den sakutredning som vid dem
förekommer i allmänhet vara föga tillfreds-
ställande, och han tilläde med en särskild
tonvigt, som icke förfelade sitt intryck:
»Men dermed må förhålla sig huru som
helst, så ordnar samhället sina
angelägenheter oberoeude af tillfälliga
opinionsyttringar, och dess lagliga representanter fatta
med full sjelfständighet sina beslut». Det
är förvånande hvad vissa traditioner äro
seglifvade. När man i den sist utgifna
delen af professor Malmströms berömda
arbete öfver frihetstiden läser berättelsen
om då varande bondeståndets förhållande
vid 1742—43 årens riksdag, om den tidens
folkmöten och meningsutbyten mellan
kom-raittenter och riksdagsombud, kan man
uästan tro sig hafva för ögonen en
skildring, endast uppdragen i skarpare
ytter-linier och utlagd i bjertare färger, af det
som vi sjelfva under en lång tid dagligen
upplefvat, ehuru principalatsfrågan redan
för mer än 130 år sedan var så utredd
och afgjord att den syntes icke vidare
kunna bringas å baue. Det är likväl en
skilnad, som ickc talar till det närvarandes
fördel. Under förra delen af det förflutna
århundradet trodde både valmännen och
de valde verkligen på denna politiska
doktrin, enligt hvilken folkrepresentanten
endast var ett språkrör, genom hvilket
primärväljaren cgde att föra siu egen talan,
och det ifrågasattes till och med af
huf-vudstadens magistrat att under löpande
riksdag återkalla fullraakteu för
riksdagsombud, hvilka genom ådagaläggandet af
egna öfvertvgelser atisågos hafva förverkat
valmänneus förtroende. I våra dagar är
det ingen som icke är inom sig
öfver-tygad om falskheten af denna politiska
lära, men man låtsar godkänna den, för
att under sken af urförsamlingens
instämmande gifva sina egna åtgöranden en
förökad vigt. Betänkligast är det, när man,
såsom det skett denua sommar, sökt
åstadkomma ett slags folkdécharge för en
kammarmajoritets beslut i en särskild fråga,
och det är dcrför af vigt att en högtidlig
protest mot detta sätt att gå till väga
blifvit uttalad på sjelfva det rum der man
redan sökt och troligen ännu vidare skall
söka draga fördel af missbruket.
Lyckligtvis vet nu mera en hvar livad
folk-folkmöteuas bifall är värdt. Mera
välment än välbetänkt begagnades de för ett
år sedan till att värfva understöd för det
af regeringen till förra riksdagen fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
