Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tills vidare står otroligt efter, i synuerhet
hos vår allmoge, som i de flesta laudskap
bygger hus, icke för att bo uti utau för
att skryta för de förbifara ude. För Aningen
kommer icke på en gång, och fåfängan
går ofta ett långt stycke förut. För sed*
lighet och sundhet är det hög tid att dessa
stora träslott, hvilka man ofta varseblifver
frän landsvägen, särdeles i de nordliga
provinserna, också tagas i verklig besittning
af egaren. Det vore redan icke ett obetyd
ligt steg framåt, att de särskilda
medlem-marne af hushållet flnge särskilda sofrum.
Det är emellertid icke närmast med
all-mogeklasseus boningar vi här hafva att
göra. För dem är i allmänhet bostaden
endast ett ställe att sofva uti, och
uttröttade af dagens stränga arbete hafva de
föga sinne för annan försköning af
hemmet än den som består i allmän suygghet
och ordning. För att känna behofvet af
smak i anordningeu af bostaden måste man
vistas deri under en större del af dygnet,
och i en omgifning som tager intryck af
dessa anordningar. Det blir dä först som
man börjar längta att på de omgifvande
föremålen trycka en prägel af sin egen
personlighet.
Att gifva en sådan individualitet åt sin
bostad är eu jemförelsevis lätt sak på
landet, och kan gå för sig i de smärre
städerna, der man är fullt herre på stället, i
det husegaren vanligen för sig sjelf och
sin familj, upptager hela lägenheten eller
»gården», med dess tomter, uthus och ofta
en liteu park eller trägård. Man flnner
här och der i småstäderna sådana gårdar,
af hvilka innehafvarnes smak och
skön-hetssinne gjort verkliga paradis. I de
stora städerna har det sig värre att gifva
en sjelfständig karakter åt den vanligen
hyrda boningen; husen äro der ingen ting
annat än ofantliga kistor, afdelade i
likformiga fackverk för en mängd särskilda
familjer; trappan är endast en fortsättning
af gatan, och först inom den dubbellästa
dörren börjar hemmet. »Yåningarne» äro
eudast bokstafliga upprepningar i större
eller mindre skala af en och samma
modell, vanligen utan all annan
egendomlighet än något högre eller lägre i taket,
litet mer eller mindre dager: för öfrigt är
rummens anordning i dessa fller, som äro
beräknade på ett utbredt umgängeslif, men
endast nödtorftigt tillgodose behofvet af
beqvämlighet i familjernas hvardagslif,
eviunerligen den samma, målning, tak,
golf, tapeter, fönster och kakelugnar ett
och detsamma.
Endast den moderna villan, hvaraf vi i
hufvudstadens närmaste omgifningar kunna
se uågra prydliga miniaturexemplar, gör
ett afbrott mot denna dödande
enformighet. Den italieuska villan förråder, uti
sin hela huset genomgående atrium, kring
hvars ytterkanter hvardagsrummen
blygsamt sluta sig, sitt fornromerska ursprung,
medan den götisknormanniska, med sin
friare gruppering af rummen såsom
särskilda bygnader sammankomna kring
tornet eller borgsalen, ännu aflägset erinrar
om de befästade borgarue. Städernas
boningshus bära ännu märke af sin
ursprungliga bestämmelse att inom minsta möjliga
rymd upptaga största möjliga
meuuisko-antal; länge sedan ringmurens skrankor
blifvit nedrifna och rikedomen på
byg-nadsplatser längre bort frän rörelsens
medelpunkter gjort det möjligt att uppföra
beqvämare boningar, hafva de ännu allt
jemt samma form af flere på hvarandra
lagda lådfack, af hvilka hvart och ett
inrymmer ett eller flere hushåll, så att endast
de allra förnämligaste disponera ett eget
hus för sig, såsom den obetydligaste
familj gör i England. Men skilnaden synes
vara, att vi, i likhet med fransmännen och
de flesta folk på kontinenten, bygga med
beräkning på utseendet åt gatan, under
det engelsmännen, alldeles likgiltiga för
det yttre utseendet, som, vi medgifva det,
icke sällan är afskyvärdt, bygga
uteslutande med afseende på invånarnes
beqvämlighet. Anordningen af endast två eller
högst några få rum på hvarje botten gör
det möjligt att åt hvart och ett gifva dess
särskilda väsende och bestämmelse, en
af-slutenhet som ger en känsla af ro och
trygghet, och en större omvexling genom
belägenheten på olika höjder. Korridoreu,
hvars namn, the Hall, påminner om den
gamla borgstugan, och den smala men
högst beqväma trappan utgöra förbindelsen
mellan bostadens särskilda delar och bilda
en ram kring det hela, som kan anordnas
med all möjlig prydlighet, efter som hela
huset, ända från den alltid stängda
ingångsdörren, är familjens enskilda
tillhörighet. Smärre sådana bostäder erbjuda
icke stort utrymme för sällskapslif, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
