Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om detta vill säga frihet för hans 9oldat
från de ökade vapenöfningarne, är
argumentet fullkomligt riktigt, men i annat
fall icke. Reservanterna uttala med full
öppenhet sin stora tvekan om lämpligheten
af flere bland förslagets
hufvudbestämrael-ser, och den största betänkligheten mot de
två slagen af rekrutering möta de derraed,
att antagligen måste rekruteringen i en
nära framtid helt och hållet öfvertagas af
kronan, samt att i öfrigt nödiga
ändringar lätteligen lära kunna vinDas så’ snart
de finnas önskvärda. Reservanterna, af
hvilka ingen synes vilja hafva förslaget i
dess närvarande form, vilja dock icke
framställa några ändringsförslag, enär »det hela.
måste bedömas såsom ett försök attjemka
mellan meningar, hvjlkas skiljaktighet
hittills förhindrat den vigtiga frågans
afgö-rande, och ändamålet skulle lätteligen
förfelas, om jemvigten rubbades till förmån
för någondera sidan». Detta är ungefär
hvad den för förslaget vänliga pressen flere
gånger 9agt, att det är en förmedling,
hvil-ken för att vara rättvis icke får
tillfredsställa någon, och hvars summum jus noga
taget ligger i de9S osmaklighet for alla.
Det är denna »högsinnade uppoffring af
enskilda meningar» som pressen så lifligt
förordat, och som i sanning blir så mycket
mer högsinnad, som den i samma grad
fordras både af vännerna och motståndarr.e
till förslaget. Reservanterna finna således
att förslaget, sådant det är, kan antagas
både af indelningsverkets försvarare och
af dess motståndare, emedan »de förre
kunna åtnöjas med att indelningsverket
icke nu utdöroes», och de senare böra inse
att »det icke försvårar utan underlättar
indelningsverkets utdömande framdeles».
Slutligen hafva reservanterna, såsom motstycke
till den förut anförda slutmeningen i
sjelf-va betänkandet, förklarat, att de förenat
sig om ett sådant tillmötesgående (som det
ofvannärada), hvilket från deras Synpunkter
»må hända ej är mindre långt sträckt än
det 90m af de flesta med oss
(reservanterna) olika tänkande påkallas», då de
hemställa om bifall till den nådiga
propositionen i hvad 90m rörer rust- och rotehållet.
Vi hafva läst denna reservation icke så
få gånger, med en uppriktig önskan att rätt
begripa den, och vi hafva deri blott
lyckats finna en enda antaglig mening.
Frågan gäller uppenbarligen icke regeringens
förslag, som i alla händelser är förfallet,
utan den ställning i politiskt afseende
hvilken Första kammaren kommer att, kanske
för all framtid, intaga genom sin
behandling af denna grannlaga angelägenhet. Ett
rent och öppet bifall till propositionen har
ingen af utskottets ledamöter från Första
kammaren vågat ifrågasätta; man har icke
heller velat genom des9 bifallsvotura binda
Första kammaren vid ett godkännande af
förslagets detaljer, hvilka äfven
reservanterna tydligen, ehuru i milda ordalag,
förkasta. Men man har önskat bereda
kammaren en form för bifall, som i grunden
är ett afslag, utan att dock innebära
något som måhända skulle kunna tydas såsom
ett misstroendevotum mot den närvarande
rådgifvarepersonalen. Frågan är nu endast,
om icke detta ändamål kunde vinnas lika
väl genom ett enkelt, omotiveradt afslag
på utskottets framställning, eller också en
tom återremiss, hvarigenom det indirekta
förfaringssättet, som alltid har sina
betänkligheter, skulle kunna undvikas. Huru
härmed än må vara, betvifla vi icke att Första
kammarens beslut kommer att dikteras af
dess önskan att för framtiden intaga den
ställning till Svenska folket, som är bäst
egnad att bevara det förtroende hvarmed
den af landet omfattas, och derigenom bäst
främjar dess förmåga att fortfarande verka
i fäderneslandets sanna intresse.
Paris-arbetarne och komuranen.
Det är nu mer än fyra månader sedan
kommunen föll och Frankrikes hufvudstad
återvände under landets allmänna styrelse,
men ännu fortfara krigsrätterna, och det
arbete de hittills förrättat är så obetydligt
i jemförelse med det som återstår, att
ingen kan förutse när det skall sluta. Mel-
lan 30 och 35,000 anklagade afvakta ännu
i fängelserna sin dom, och den stora
mängden får säkert ännu vänta i månader.
Och hvad blir det sedan? Ar det allt
väl bestäldj; när några tiotal ledare blifvit
offrade på ordningens altare och ett par
tiotusental vilseledde blifvit utskeppade till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
