Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ledning af vissa komplotter, som ansågos
hafva haft sin upprinnelse i detta sällskap,
och han uppskattade då hela styrkan af
den samhällsflentliga armén till 800,000,
hvaraf en tiondedel ansågs komma på
England. I det arbete som 0. Testut denna
sommar i Paris utgifvit under titel
Ulnter-nationale, uppskattas medlemmarnes antal
i Europa och Amerika till fem millioner,
och enligt en förklaring af mr A. Richard,
socialismens främsta kämpe i Lyon, skall
hela antalet uppgå till ej mindre än åtta
millioner. Dessa siffror äro naturligtvis
mycket godtyckliga; deras stora
skiljaktighet bevisar tydligen deras ringa
tillförlitlighet. Lika så osäkra äro uppgifterna
om föreningens ekonomiska medel; det
säges att de äro oerhörda, och det är
bekant att mer än en arbetsinställning i
Frankrike och Schweiz derifrån haft
understöd, men lika säkert är också att en
del af dessa strikes, såsom i Creuzot,
Neu-ville, Fourchambeau, Basel och flerstädes,
misslyckats af brist på tillräckliga medel.
I alla händelser är det påtagligt att
antalet medlemmar är högst betydligt, och
att propagandan bedrifves med
utomordentlig ihärdighet. Sällskapet har till
sam-roans omkring tjugofem tidniugar på
kontinenten och i England, utom ganska
talrika ströskrifter, som utkomma på
obestämda tider. Mängden af deras
skriftställare äro rekruterade ur de uppfostrade
klassernas leder, sådana som misslvckats
på andra banor, och i allraäuhet sådana
soro hafva allt att vinna på revolutioner
men ingen ting att förlora.
Om arten af denna litterära verksamhet
kan dömas af de resolutioner som blifvit
fattade vid särskilda arbetaremöteu.
Kongressen i Basel förklarade, att samhället
har rätt att afskaffa all enskild besittning
af jorden, hvilken bör återtagas af
kommunerna, och kongressen i Brussel fattade
ett liknande beslut med afseende på
gruf-vor, kanaler, jernbanor och alla slags
maskiner. Samma anspråk hafva vi äfven i
dessa dagar sett framstälda af ett
skandinaviskt revolutionssällskap i Newyork, och
de återkomma nästan öfver allt såsom
ar-betarnes lösen. Det synes dock icke vara
fråga om att tillegna sig dessn saker med
öppet våld, och det heter tills vidare att
de skola exproprieras. Det franska
generalrådet förklarade kort efter Paris-kom-
munens fall, att det varit kommunens
lof-värda afsigt att afskaffa det slags
privategendom som förvandlar de mångas arbete
till fåtalets rikedom, eller, med andra ord,
»att expropriera expropriatörerna». Det
synes att de mest moderate tänka sig
någon slags billig inlösen för allmän
räkning af malmfält, kommunikationsmedel
och industriella anläggningar, liksom det
å andra sidan blifvit yrkadt att, om en
fabriksegare införer en ny maskin, skall han
först hålla de arbetare skadelösa bvilka
derigeuom kunna blifva lidande. Om en
allmän delning af jorden tycks det i första
rummet icke vara fråga, men det är icke
utan sin stora märkvärdighet, att en sådan
täukare som den engelska statsekonomen
och parlamentsledamoten John Stuart Mill
satt sig i spetsen för en föreuiug, under namn
af »Land Tenure Reform Association», hvars
program innehåller, att jordegaren skall
af-hända sig rättigheten till all stegring i
den närvarande afkastuingeu af sin
egendom, samt att han i vidrigt fall skall
nödgas afträda den till staten. Den rena
kommunism som ligger till grund för detta
skenbart moderata förslag, i det jorden i
köpvärde icke är beräknad efter den
uär-varande afkastuingen utan i väsentlig grad
hvilar på hoppet om en högre afkastning
i framtiden, lärer icke kunna af någon
förbises.
Det är likväl endast i andra rummet
som jordegareu är föremål för arbetarnes
hat: i första rummet är det de
kapital-I egaude medelklasserna bvilka de tillskrifva
sina lidaudeu. »Alla politiker af
medelklassen, under hvad namn och färg som
helst, hafva blott ett enda syfte, att
bibehålla medelklasserna vid herraväldet, och
deras makt är det samma som
proletariatets slafveri». — Arbetsklassens »slafveri»
är ett i Internationale’» handlingar
ständigt återkommande uttryck, och
Genéve-afdelningeu utsade vid ett tillfälle helt
öppet, att »de nu varande kapitalisterna äro
en fortsättning af forntidens slafhållare
och medeltidens feodalbaroner».
Dessa citatiouer kunna vara tillräckliga
till att gifv» våra läsare en föreställning
om den allmänna tonen i sällskapets
förhandlingar. Det slutliga äudamålet är
fullkomligt klart: arbetaren skall hafva för
intet allt hvad han behöfver: jorden utan
att beböfva köpa den, det rörliga kapita-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
