Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nande syftning. Detta år yttrade sig &
nyo saiuma talare, men han fick den
gången understöd af fiere. Den åsigt som
uttalades var, att staten skulle få full
ersätt-uiug för grundskatterna, men att
aflösnin-geu, som måste göras obligatorisk, kunde
ställas så att deu icke blefve särdeles
betungande för jordegarne.
Reformrörelser sotu hafva verkligt skäl
för sig tilltaga vanligen både i styrka och
omfattning. Så har det gått med frågan
ora grundskatterna. När en vid de gamla
åsigterna så strängt fasthållande statsman
som framlidne presidenten von
Hartmans-dorff kunde besluta sig att vid 1853—4
årens liksdag väcka motion om all jords
bringande till samma beskattningsnatur,
var det klart, att han kände hvilka krafter
rörde sig i tidens iuuersta, och
omöjligheten att trotsa dem i längdeu. Från sin
ståndpunkt såg han blott en väg att
un-danrödja olikheten, nemligen den att bringa
all jord till deu sämsta naturen eller
kronoskatte, mot det vederlag till den priviligerade
jordens egare hvilket motsvarade de förhöjda
bördor som de skulle åtaga sig. Hans
ofta förlöjligade yttrande, att
grundskatterna iiro ett dvrbnrt arf från våra
förfä-%
der, var i hans mun fullt naturligt, och
hade till och med en poetisk sanning som
man icke gerna kan missknuua. Uppfostrad
i den statsekonomiska skola som ansåg att
kronan ursprungligen varit egare till all
den svenska jorden, med den tideus trånga
ekonomiska förhållanden för ögonen, och
dertill långt ifrån blind för de företeelser
som redan då bebådade en omflyttning af
den politiska maktställningen, föreföll det
honom högst naturligt att den del af
statens inkomster som utgingo från jordeu,
och som då rcpreseuterade sjelfva kärnau
af statsintraden, borde för evärdeliga tider
bevaras under deu okränkbara formen af
en verklig statsegendom och utsträckas
äf-ven till den mest gynnade jorden, på
samma gång han utan tvifvel förutsåg
jordbrukets behof af ökad kapitaltillgång och
ur dcnua synpunkt ansåg för jordegarnes
fördel denna skuld till kronan, hvars kapital,
så länge blott räntan ordentligt utgjordes,
aldrig skulle kunna uppsägas.
Det är många omständigheter som under
de sista åren samverkat till en förändring
af åsigterna om jordräntan. Den
historiska forskningen har ådagalagt grundlös-
heten af den gamla föreställningen ora
kronans ursprungliga eganderätt till hela
den svenska jorden, och visat att
grundskatterna ursprungligen icke voro annat
än en »hjelp», som jordegarne frivilligt
utgjorde till fyllande af de växande
sam-hällsbehofven, hvilken i en jemförelsevis
ganska sen tid småningom konsoliderade
sig till jordeboksräntau, under det
man-talsräntan i en ännu senare tid uppstod
af hvad som ursprungligen endast var
tillfälliga gärder, hvilka öfverlefvat det behof
för hvilket de första gången blefvo
påkallade. Den fortgående samhällsutvecklingen,
på samma gång som den förauledde en
mångdubliug af de offentliga behofven,
har äfven gifvit nya utvägar att fylla dem
genom den förökade välmågan hos alla
samhällsklasser, hvilken blef en följd af den
utvidgade industriella företagsamheten, så
att grundräntan och kronotionden, långt
ifrån att utgöra hufvudbeståndsdelen af
statsinkomsterna, nu mera i dera ingår med
mindre än en sjundedel. Slutligen har
erfarenheten gifvit vid handen att för
jordbruket är fördelen af en ouppsägbar skuld
till staten, som väl icke ökas men icke heller
minskas, långt ifrån den välgerning som
man deri velat Unna, och i den mån
riktigare begrepp hinna att bilda sig om det
rätta förhållandet mellan grund- och
rörelsekapital, blir det en gifven följd att
jordbrukaren, långt ifrån att genom
oupp-sägbara gravationer låta locka sig till
utvidgande af sin besittning, tvärt om
sträf-var att så mycket som möjligt göra sig
till ensam herre öfver sin egen jord, för
att kunna på dess förbättring använda de
medel hvilka han förut nödgats utbetala
såsom ränta. Den nedsättning i jordens
kapitalvärde som är en följd af
grundräntan har upphört att betraktas såsom en
välsignelse, och ju mer jordens afkastning
stiger genom ett förbättradt brukningssätt,
desto omöjligare skall det blifva att
återföra detta föråldrade föreställningssätt.
En jemkning af jordens skattskyldighet
i den syftning att utskylderna skulle
sättas i ett lika förhållande till det
uppskattade grundvärdet är en vacker tanke, men
knapt något mer än en tanke. Den
förutsätter egentligen att alla jordegare skulle
vara lika i kapitalstyrka, intelligens, före- *
tagsamhet och lycka, ty i annat fall blefve
det dyrbaraste kataster-arbete om få år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
