Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
materiella bjelp hvaraf det varit i stort
be-hof. England har efter vanligheten fätt
nppbära smälek for sin egen nytta och
höra profetior om sitt stundande fall, som
påminna om det gamla bekanta ordspråket
att kaffe är ett långsamt dödande gift,
efter som en sådan mängd personer som
begagna det komma till en hög ålder. Det
engelska folket har också haft en ansats
af skrämsel, hvarpå vi under det förflutna
året haft tillfälle att anföra ett
märkvärdigt exempel i den bekanta
fantasiskildringen af »Slaget vid Dorking». Men äfven
detta är icke något nytt, ty England eger
af gammalt en panic-litteratur, som i ocb
för sig nästan kan fylla ett helt bibliotek.
Det synes höra till detta starka och lugna
folks politiska diet att tidtals låta sig
hemsökas af en panik. Så förklarade ju
på sin tid den gamle Wellington att
det utom Dover icke faus en enda punkt
på hela den engelska kusten, der ej på
hvilken tid och vid hvilket väder som
helst ett fientligt infanteri skulle kunna
landsättas med största beqvämlighet: det
är blott stor skada att fredliga resande
icke kunde komma i åtnjutande af samma
beqvämlighet.
Ar 1848 förutsåg lord Ellesroere, huru,
i händelse af ett fientligt infall,
drottningens garde skulle marschera ut i den ena
ändan af London, medan de franska
trupperna inmarscherade i den andra, och
huru Lord-mayorns palats skulle
förvandlas till en iuqvarteringsbyrå. Nästan
hvarje britisk statsman af betydenhet, lord
Palmerston icke undantagen, har någon
gång i sitt lif haft sådana fantasier, och
den gamle oförfärade sir Charles Napier,
som från hnlfdäcket af sitt stolta
amiralskepp trotsade Rysslands makt, kunde en
gång i parlamentet förklara, att han i
händelse af eft plötsligt krig med Frankrike
»icke ansåg drottningens tron värd sex
pence». Sådana små feberskakningar
måste vara helsosamma för det långsamt
flytande britiska blodet, efter som denna
tron, omgifven af folkets laglydnad och
ordningskärlek, i detta ögonblick synes
stå säkrare än någonsin. Det allmänna
deltagande som under tronföljarens nyss
genomgångna sjukdom från alla delar af
landet nttalnt sig för den regerande
familjen kan icke ensamt tolkas såsom en
gärd af tillgifvenhet mot en enskild per-
son, hvilken icke gifvit sig allt för mycken
möda att förtjena den, utan lärer väl i
hufvudsaken få gälla såsom ett uttryck af
tillfredsställelse öfver den frihet och den
lycka som det engelska folket åtnjuter
under sina konstitutionelt monarkiska
institutioner.
I den östra och sydöstra delen af vår
verldsdel föregå allt jemt rörelser af stort
intresse; en social omskapning synes göra
sig gällande i vårt grauland, ocb i den
österrikiska monarkien arbeta nya krafter,
hvilka i vissa ögonblick varit nära att
spränga denna gamla statsbygnad. Låtom
oss hoppas att krisen på begge ställena
är till l.ifs. Vi hafva icke för afsigt att
här inlåta oss på några gissningar om
kommande händelser i aflägsna länder, och
om vi egnat någon del af vårt utrymme
åt företeelserna i det mellersta och vestra
Europa, så är det mindre för deras egen
skull än för deras återverkan på
tänkesätten här hemma. Svenska folket har alltid
varit ett djupt sympatetiskt folk, och
liksom andra små nationer älskar det att
uttrycka sin egen politiska stämning under
formen af betraktelser öfver andra staters öden.
Det har alltid varit så. Öppnar man gamla
tidningsblad från slutet af förra århundradet
eller från början af det innevarande, skall
man linna dem till allra största delen
upptagna af utrikes angelägenheter, och på
sin höjd ett anspråkslöst hörn upplåtet åt
några få »Inrikes angelägenheter». Man
har under det förflutna året sett samma
företeelser återkomma, och redogörelserna
för debatterna i franska
nationalförsamlingen med mera dylikt nästan skjuta de
inhemska angelägenheterna i bakgrunden.
Detta är nu en sak som beror på tycke
och smak, hvarom, såsom hvar man vet,
icke bör disputeras. Det är blott en
önskan vi härvid tillita oss, nemligen att de
främmande staternas angelägenheter, och
särskildt deras ledande personligheter, måtte
af deu svenska pressen behandlas med sans
och granlagenhet. Man behöfver sannolikt
icke befara att något förfluget ord i en
tidning skulle gifva anledning till en
krigsförklaring, men det fins icke något skäl
hvarför den svenska pressen skulle yttra
sina nationella sympatier eller antipatier
på ett utmanande sätt, som väl kan vitna
om en hög grad af känslans lifaktighet,
men icke i lika hög grad vitnar om den om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
