Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bildadt fruntimmer fordra af kristendom,
historia och geografi, aritmetik, geometri,
botanik, fysik, statistik, musik m. m. m. m.,
äfveusom af de »tre språken» — hvilket
framsteg från »språket» i siugularis? — så mycket
som hörer till det moderna begreppet om
en fulländad pensionsuppfostran, och icke
ett jota mer eller mindre. De unga
ämnena till bildade varelser ältas, formas och
tillskapas på fabriksvis, liksom tegelstenar
af samma dimensioner, och en gång om
året uttagas hela uppsältuiugarne lagom
brända ur ugnen.
Systemet vore utan tvifvel utmärkt, om
alla blott vore utrustade med alldeles
samma anlag och hade fullkomligt enahauda
bestämmelse, ehuru äfveu då åtskilligt
arbete skulle visa sig hafva gått förloradt,
alldeles såsom somliga steuar i en
tegelugn oaktadt all möjlig likformighet i
massan och behandlingen . befinnas antingeu
råa eller förbrända. Men med menniskor,
af hvilka det icke gifves två fullkomligt
lika exemplar, går det ännu sämre, och
här kan man säga att af hela klasser eller
uppsättningar är det icke två som erhållit
den afsedda graden af utbildning, eller,
för att fullfölja liknelsen, blifvit lagom
genorogräddade.
Lyckligtvis reparerar naturen hvad
men-niskan felar, och af den inhemtade
skolundervisningen stannar alltid något qvar,
som kommer dess egare till godo i det
praktiska lifvet, under det han lätt kastar
ifrån sig den andliga ballast som endast
är honom till besvär och alls icke gör
honom någon nytta. Men frågan är då, om
icke lärotiden kunnat bättre användas, så
att den mindre inkräktat på arbetstiden
och fylt det intellektuella förrådet med
ämnen som icke behöfde bortkastas på
vä-gen. Den menakliga fattningsförmågan är
oändligt elastisk, hon rymmer så mycket
som helst, endast det meddelas henne på
det rätta sättet ocb i den rätta ordningen.
Det blir då uppgiften för uudervisningen,
icke att meddela ^tt allmänt mått af yttre
politur, som åstadkommes genom att på
ett groft sätt bortslipa de kantigbeter
genom hvilka den ena individen skjuter ett
stycke framom den andra, utan att inifrån
framtaga det som finnes bäst och
dyrbarast inom hvarje, och endast undanrödja de
hinder som återhålla honom från att i sig
upptaga och med sig införlifva det vetande
som för hvars och ens särskilda
förhållau-deu är det mest passande.
För att uppfylla detta vilkor fordrades
emellertid att hvarje lärjunge skulle
om-gifvas med omsorger, som knappast de
bäst lottade furstebarn få åtnjuta, eu
odelad uppmärksamhet af de mest utmärkte
lärare, och man ser ju nnderstuudom att
icke ens detta gör till fyllest, utan att
oerhördt arbete ofta bortkastas med
ganska ringa frukt. Der få lärarekrafter
måste räcka till för många, är det klart att
en mängd arbete måste gå förloradt, och
frågan är endast att begränsa denna
förlust så mycket som möjligt. Man måste
för detta äudamål taga lärjungens egua
förnuftiga önskningar till bundsförvandt,
och göra det möjligt för honom att
företrädesvis tillegna sig just det han helst
vill och behöfver. Vi afse icke härmed att
rekoinmeudera något särskildt lärosystem
för flyttning, kursläsning eller hvad det
eljest må kallas: vi hafva nu blott att
göra med grundsatserna, och vi äro
således befriade från åliggandet att ingå i
någon kritik af de särskilda pedagogiska
metoderna, hvartiil vi sakna både vilja och
förmåga. Endast så mycket måste vi
antyda, att en sådan undervisning som skall
görn mer rättvisa åt de iudividuella
anlagen än den gamla skolan kan göra blir
en dyr undervisning: dock torde äfven den
befinnas billig, i förhållande till den
oerhörda tidsförlust, både för lärare och
lärjungar men i synnerhet för de senare, som
är en oundviklig följd af det närvarande
undervisningssystemet.
Hvarje menniska har rätt till delaktighet
i den kulturegendom som blifvit genom
föregående generationers arbete åt
menak-ligheteu förvärfvad, men till gengäld för
denna välgerning är hon också skyldig
att genom egna ansträngningar i någon
mån föröka denna skatt åt sina
efterkommande. Det synes vara en obillig fordrau
att en hvar, äfven deu ringaste; skulle
direkt bidraga att föra verldeu framåt, men
den är icke obillig, ty en hvar kan
ovil-korligeu göra något nyttigt som ingeu
annan gjort och tillägga ett stoftgrand af
nytt vetande till det samlade förrådet. Ett
sådant mål, ingen ting ringare, har den
sjelfverksamhet hvarom på senare tider så
mycket blifvit taladt i fråga om
undervisning. Lärjungen skall af lärareu inhemta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
