Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
taga aina platser i rådkammaren, en
förändring hvars verkliga sammanhang ännu
synes behöfva en fullständigare utredning.
Det tredje skedet upptages af en ny
sammansättning mot de till makten återkomna
hattarne och hofvets förstärkta inflytande
hos riksdagen. Det var uuder denna tid
som Pechlins utvotering från riddarhuset
med en enda rösts öfvervigt inföll, och
hattarne8 prestige åter igen började aftaga,
till dess straffet för deras många politiska
felsteg, deras, slöseri och lättsinne
ändt-ligen nådde dem vid 1765—66 årens
riksdag, och icke mindre än sju af deras
huf-vudmän på en gåug aflägsnades ur rådet.
Under sitt fjerde skifte innefattar dr Fryxell
den allmänna upplösning af partierna,
hvil-ken blef en följd så väl af tröttheten vid
det långvariga riksmötet som af den
stigande öfvervigt hvilken konungaparet
genom åtskilliga sammanstötande
omständigheter kom i tillfälle att förvärfva sig, och
som enligt författarens mening skulle hafva
kunnat bereda konungamakten en ansenlig
utvidgning, om drottningen hade förmått
kufva sitt hetsiga lynne ocb bättre begagna
konjunkturerna, samt om det icke lyckats
för Fersen och frihetsvännerna att få ett
slut på riksdagen och derigenom
förekomma alla sådana planer.
»Riksdagens oordningar», skrifver Fersen
till Lantingshausen, »äro sådana att de
lätt kunna framkalla enväldet. Ack,
min vän, hvad hafva vi gjort att Gud
straffat oss med att födas i ett sådant
samhälle ?» Det är sant 8tt korruptionen
och karakterslösheten hos de offentliga
männen hade nått sin höjd, men det fans
lyckligtvis hederliga män, sådana som de båda
nyasnämda, hvilka icke blott djupt kände
landets förfall utan hade vilja att våga
något för att draga det derutur, och att
framför allt icke sky ekonomiska
uppoffringar. Den första gryningen till ett bättre
vaknade i form af riksdagens egen blygsel
öfver snikenheten efter utländska
understöd, öfver vissa af sina öfvergrepp, öfver
den politiska domsrätt den tillegnat sig i
form af ständernas kommissioner, och öfver
det afskyvärda missbruket att ständerna,
genom rekommendationer som voro
lika-betydande med maktspråk, inkräktade på
konungens och rådets grundlagsenliga
rättighet att förläna titlar ooh embeten. Det
var först sedan ofrälsestånden tillegnat sig
alla adelns lyten och ovanor i detta
af-seende, som det onda blef så allmänt kändt
att behofvet af hjelp blef trängande.
Författaren anmärker att den yngre
generationen af hattar var en ojemförligt bättre
och ädlare race än den som 1738 satte
sig i besittning af makten, och vi undra
om icke äfven de öfriga stånden voro
genomträngda af en vida bättre anda.
Författaren säger att »frukten af
riksdagsmännens politiska uppfostran från 1738 till
1750 hade hunnit mogna, hunnit
öfver-mogna, och föll nu rutten och stinkande
till markeu». Detta är bästa beviset att
en reaktion redan börjat inträda, ty
upplösningen begynner först då när nya
skapande krafter äro i verksamhet.
Vi hafva i början af denna uppsats
funnit en viss likhet i afseende på det
mili-täriska åskådningssättet mellan tideu
närmast före vårt deltagande i sjuåriga
kriget och de år eller årtionden som ligga
närmast bakom. Månne man icke skulle
kunna upptäcka en liknande motsvarighet i
det politiska lifvet då och nu? Vi äro
naturligtvis villiga att medge det betydande
framsteg i heder, upplysning och politiskt
samvete som ett helt århundrade haft med
sig, och det stegrade rättsinne som är en
följd af förökad välmåga, men med denna
skilnad i grad äro många af fenomenen
de samma. Det fins äfven nu någon ting
som hunnit öfvermogna, och som faller
stinksnde till marken, så stinkande att det
för ögonblicket till en viss grad besvärar
luktorganerna. Det är minnet af vissa
svagheter hos ståndsriksdagen, från hvilka den
nya representationen ännu icke hunnit
befria sig. Det fans i de gamla riksstånden,
och icke minst borgareståndet, ett eget
slags korruption, väl icke så att
personerna för egen del togo penningmutor,
men ändå en tillgänglighet för personliga
och lokala fördelar, samt en stor
beredvillighet att för deras tillfredsställande
uppoffra politiska öfvertygelser, äfven som en
fallenhet för krokvägar och små
bedrägerier, hvilken uppenbarade sig i form af
så kallade spränglistor och andra fula
manövrer. Det fans derjemte, och finnes
ännu, en ansenlig brist på fasta
öfvertygelser och civilt mod, och huru många
karakterer sådana som en Tessins, en
Höp-kens, en Ekeblads hafva icke i våra dagar
motsvarigheter, hvilka det är nästan omöj-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
