Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än i dessa fint bildade och lifliga
aftoncirklar.
En mycket omtyckt form af gästfrihet
i Oxford äro små frukostbjudningar i dessa
herrars enskilda viniugar. Comfort och
god smak i anordningar träffas här liksom
i de stora sällskapen, men kretsen är liten
och utvald, samtalet följaktligen friare.
Ar värden berest, såsom vanligen är
händelsen, så fasar han hvarken för att bära
skägg eller for »tobakslasten» — the vice
of smoking — och efter thel bjuder han
cigarrer, men på samma gång rockar,
på det röklukten icke måtte fastna i
kläderna. Efter en stund bryter sällskapet
upp, hvar och en har sitt att göra, en
eller flere äro vanligen compelled to
service, nödsakade att infinna sig vid
kate-dralgudstjensten i kapellet, hvilken det är
deras åliggande att turvis besöka.
Främlingen är välkommen att gå med och
behandlas äfven der med förekommande
vänlighet; man bjuder honom ett exemplar af
nya Testamentet, ofta på grekiska, för att
följa recitationerna, som ackompagneras af
orgel. Gudstjensten spelar öfver allt i det
offentliga lifvet i England en stor rol, men
ingenstädes större än vid universiteten. Saint
Mary’8 Church i Oxford är universitetets
kyrka, der den gamla medeltidsståten ännu
kau skådas hvarje söudag. I en högtidlig
procession, företrädd och afslutad af
universitetets hederstjeuare i full ornat, intåga de
särskilda fakulteternas medlemmar, klädda i
hvar sina olikfärgade mantlar och baretter,
under det att orgeln uppspelar en
triumfmarsch. Först sedan den högtidliga
skaran intagit sina platser, tystnar musiken,
och deu sedvanliga gudstjensten tager sin
början.
Man kan svårligen tillbriuga en dag på
en gång lugnare, angenämare och
lärorikare, än att i godt sällskap och i sakta mak
från den ena märkvärdigheten till den
andra. Oxford har två verldskuuniga
bibliotek. I det ena af dessa är det stora
läsrummet indcladt i ett slags bås, der hvar och en
kan sitta och i djupaste enslighet arbeta
för sig sjelf och i god ro undersöka de
märkliga haudskrifter som här äro förvarade.
Äfven utmärkta konstsamlingar har Oxford
i stor mängd, och det fins få museer i
Norra Europa som hafva ett rikare urval
af Rafael’s, Michel Angelo’s och Leonardo
de Vinci’s handteckningar.
Vi besökte en gång en offentlig
föreläsning, hvarmed en professor regius öppnade
sina föredrag för terminen, och då någon
på aftonen i ett sällskap erfor detta besök,
roade sig interlokutören med att nästan
ordagrant uppläsa hela föreläsningens
innehåll. Detta förvånade oss; vi hade icke
sett honom der, och det var högst få
åhörare, hvilka dess utom icke tycktes lägga
den vördnadsvärde talareus ord särdeles
på hjertat. På vår fråga huru hau det
oaktadt kunde hafva så god reda på
innehållet, som för öfrigt icke erbjöd det
ringaste anmärkningsvärdt, erhöllo vi till svar:
»Doktor H. har nu på denna dag hållit
denna samma föreläsning fyra och tjugo
år, och han har aldrig hållit någon annan».
Till de enskilda lektioneana i kollegierna
är det icke lätt att få tillträde; det sades
oss att en främlings besök skulle besvära
the pupils; de vore tafatta nog ändå; dess
utom hade de nyligen haft kapprodd eller
andra gentleraaulika öfningar, kunde
der-före sannolikt sina lexor illa, och skulle
göra en alltför dålig figur i den nordiske
universitetsmannens ögon: med ett ord,
det var tusen vigtiga förevändningar att
afvisa vår nyfikenhet. Det kanske också
var tryggast att vara derifrån. Vi sågo
några af deras uppgifter till
öfversättnin-gar, skriftliga eller muntliga, på grekisk
och latinsk vers: sådant är en barnlek för
dessa lärdomens enfants terribles. Det
skulle hafva kunuat häuda att främlingen
blifvit välkomnad med en liten
improvisation på attiska jamber eller joniska
hexametrar, och som höfligheten fordrat ett svar
i samma form, hade förlägenheten utan all
fråga stannat på den främraaudes sida.
Det har ofta fallit oss in, huru olika en
ung engelsman och en svensk vid samma
ålder döma om samma saker. Den förre
studerar ingeu ting annat än grekiska och
latin, samt kanske der utöfver litet
matematik eller naturvetenskap. Allmän historia
kommer aldrig i fråga: i gamla historien
läser man Livius, Tacitus och Thycydides
— såsom läroböcker, samt i filosofi
Ari-stoles’ logik, och i estetik Longinus eller
Quintilianus. Men oaktadt denna ensidigt
klassiska skolundervisning fins det väl knapt
någon enda af dessa ynglingar, som icke
har full reda på hela sitt lands historia,
på dess mest invecklade politiska
förhållanden, på en mängd statistiska detaljer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
