Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Renan’* uppfattning af Napoleon III:s
personlighet är efter allt utseende både
skarpsinnig och rättvis. Han sätter
honom icke högt, hvarken på hjertats eller
hufvudete vägnar, men han låter honom
vara en menniska, sådana regenter äro
mest, med stora fel, men icke ntan
åtskilliga goda egenskaper. Hade Napoleon
blifvit trogen den uppgift för hvilken
bond-bopen uppsatte honom p& kejsaretronen,
kunde han hafva suti t der än i <lag, och
hans efterföljare en lång räcka af år efter
honom. Han var en gud för denna
bour-geosie, som endast lefver för att samla
rikedom, detta djupt materialistiska samhälle,
sådant det blifvit under den allmänna
rösträttens inflytande. För den franska
bonden, liksom för den socialistiske arbetaren,
fins det ingen ting annat än pengar och
den njutoing som derför köpes, ingen ära,
ingen hänförelse, knapt ett svagt begrepp
om fädernesland: allt hvad som utgifves
för bildningen, för konst och vetenskap,
är endast en stöld ur folkets fickor. Om
kejsaren förhlifvit ett lydigt verktyg för
denna låga och sjelfviska reaktion, skulle
ingen ting hafva kunnat störta honom;
hela oppositionen räknade icke mer än ett
par millioner röster.
Det var Napoleons olycka att han var
något bättre än sina undersåtar, men ej
tillräckligt öfverlägsen för att rycka dem
med sig. Han hade derjemte, liksom alla
medelmåttor, en olycklig passion för
po-pularitetsjagt. Han trodde att natiouen
älskade den krigiska äran, och han
omfattade derföre sii’ farbrors traditioner, ehuru
han nog visste med sig, huru litet han sjelf
var född till krigare. Vi våga i detta
af-seende vara af olika tankar med Renan, som
säger att kejsaren väl visste, huru
impopulärt kriget var, samt att det var derföre
han så ifrigt förklarade att kejsardömet var
freden, och vi undra, om han ej deri till
en del misstagit sig. Väl var den franska
bourgeoisien ovän till kriget, som förökade
skatterna och hindrade omsättningen, men
frasen om kejsardömets fredskärlek torde
väl hafva tillkommit i första rummet för
att lugna de öfriga europeiska regeringarne.
Allt sedan Krimkriget mediterade Napoleon
ständigt på triumfer för de franska vapnen,
ehuru han var klok nog att vid första
lägliga tillfälle draga sig ur spelet.
Ty ett spel var hela hans regering. Fur-
star af gamla dynastier känna sig aldrig
starkare på tronen än när deras folk varit
hårdt pröfvade. Huru växte icke Fredrik
Wilhelm III i Preussen fast vid sitt folk
efter slaget vid Jena, och knapt har val
någonsin ett hof varit mera uppburet af
folkets kärlek än hans eget, när han satt
halft landsflygtig i det lilla Memel. Vi
kunna icke heller föreställa oss att
Napoleon III personligt var så intresserad i
krigsförklaringen mot Preussen i juli 1870
sota Renan synes antaga, men
popularitets-måttet var utrunnet för tillfället, och den
suverän som lefver på allmänna
omröstningar måste till bvad pris som helst skaffa
mer af den ädla varan. Att folket i
provi usen var emot kriget må vara en full
sanning, men det såg och hörde icke
Napoleon, som endast hade öra för skräflet
bland sin inbilska otngifoiug och i deu
sämre Paris-pressen: alla de orgauer för
den allmänna meningen som icke
smickrade honom ansåg han naturligen för
skandaltidningar. Så går det ju till öfver allt.
Huru kan uågou som sitter vid makten
föreställa sig annat än att hela den
hederliga delen af opinionen är på hans sida ?
Renan förfäktar med mycken styrka den
satsen att kärnan af folket var okrigisk,
och han finner ett af hufvudbegreppen för sin
sats deri, att den materialistiska
sinnesriktningen hos arbetaren och bonden är en
fiende till patriotismen. Det är klart att
socialismen är okrigisk och ofosterländsk:
han tänker ju endast på att skifta rofvet
med de rike, och om det behöfs ett positift
bevis, så hafva vi ju Interuationale, som
förklarar begreppet fäderneslaud för den
största bland galenskaper. Bonden
hatar utskrifningen mer än någonsin,
sedan man lärt honom att hans yrke är mer
vinstgifvande än något annat, och Renan
berättar sjelf att han på en rundresa i
departementet Seine-et-Marne 1869 icke
träffade ett enda spår af de gamla militära
traditionerna. »En styrelse för godt pris,
som föga besvärar och som icke gör
anspråk på någon aktning, ett hederligt
begär efter frihet, en brinnande törst efter
jemlikhet, en fullständig likgiltighet för
landets ära, en jernhård föresats att icke
offra något för andra äu handgripliga
intressen — sådan förekom inig deu
allmänna sinnesstämuingen i den del af lan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
