Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
desvis dem som hade romerskt blod i sina
ådror, men for öfrigt hos slaver, celter och
icke minst hos de hinduiska orientalerna,
sökte skatter af sång och saga, till att dermed
förädla och försköna s(in egen torftiga
pe-rukstockslitteratur. Detta mångsidiga och
outtröttliga skattgräfvande är kanske deu
tyska romantismeus största verk. 1 öfrigt
råkade han på så många afvägar,
vexelbe-prisningens, bigotteriets, den politiska
ser-vilisraens: det var »tronens och altarets»
poesi, hvarmed dessa män ville å tiyo lugna
och lyckliggöra den af revolutioneus
åskstrålar förskrämda och äugslade
mensklig-heten. Dr Brändes har nog rätt deri att
det är denna reaktion som i de nordiska
länderna fortlefver än i dag.
I våra litteraturhistoriska läroböcker
förekommer ännu allt för ofta det påstående
att det stora franska tidehvarfvets teater
var en imitation af den grekiska antiken.
Den är vida mer romersk, fastän med
grekiska namn. Tyskarne hafva en större
språk-fräudskap med grekerna, och de hafva också
bättre begripit dem, allt sedBn den fattiga
tyska skolmästaren Winkelman af
högsin-nad och ointresserad kärlek till
fornverl-den vallfärdade till Rom och uppdrog
förlåten, som för haus landsmäns ögon dolde
antikens väsende, men på hvars framsida
Wieland hade efter franska mönster målat
några lättfärdigt graciösa figurer, som skulle
föreställa greker. Men den grekiska
antiken var icke uppfattad med Winkelmann, 1
på hvars grund Thorvaldsen bygde. Må
hända iugår, såsom ett af skälen till den
ovilja hvaröfver hr Brändes beklagar sig,
den stränghet hvarmed han kriticerar denna
sin store landsmans skapelser. Att
Tbor-valdsen ej kände den bästa och
kraftigaste grekiska skulpturen, hvaraf nästan hvarje
dag upptäckas nya alster, har länge varit
klart; det var ju först på sin ålderdom han
såg Venus af Milo. Thorvaldsens Natt,
säger hr Brändes, är en produkt af ren
envishet att icke vara sig sjelf, det vill säga
modern, och ett sträfvande att vara det
omöjliga, det vill säga antik, och
»resultatet er blevet en slags forfinet og spinklere
Atticism, gjennem hvilken Kunstnerens
Na-tionalcharakter svagt og ubevidst bryder
frem». Det är mycket i detta. Den
grekiska natten, mordets och vällustens, föll
icke uuder Thorvaldsens mejsel, men väl
den blida, halfljusa, drömrika natten på den
stilla danska landsbygdeu. Thorvaldsens
konst, säger hr Brändes i det följande, är
lika som Goethes, uttrycket för en
reaktion mot den fransk-italienska
barocksti-len, men blef en i trots af all dess
rättmätighet ensidig och ofruktbar reaktiou.
Roc-cocostilen har, till och med i sin största
absurditet, deu förtjensten att icke försöka
göra om det en gång gjorda. Thorvaldsen
afbröt med sin våldsamma omvändelse till
antiken hela konstens utveckling sedan
grekernas tid, och det är omöjligt att se
på bans skapelser att det någonsin lefvat
en bildhuggare som hette Michael Angelo.
Vi beklaga att vi här icke kunna följa
författaren i hans analys af den antika
re-naissancen och den romantiska reaktionen,
som förklarar så mycket af detta eljest
nästan obegripliga fenomen i den moderna
konsten, särdeles i England, hvilket kallas
prerafaelism, eller hans pikanta paralleler
mellan Tyskland och Hindostan, en
öfver-enstämmelse som ofta slagit oss sjelfva med
förvåning— denua den lätta, naiva och
älskvärda tyska sentalismen, som gör att en
tysk dam kan med en viss sorgbundenhet
säga: »jag vet icke huru det kommer sig,
men de frånvarande liksom försvinua af sig
sjelfva ur min erinring», — eller hans
skildring af den tyska panteismen, Schelliugs
intellektuella åskådning, och den
metafysiska estetiken, som går igen ännu hos
Kir-kegaard och hans skola: — allt partier
1 hvarigenom författaren kastar ett bjert,
ehuru kauske nog färgadt ljus öfver sitt ämne.
Ty han är äfven i det fallet en
representant för reaktionen mot reaktionen, att hans
tankegång och hans stil äro mera franska
än tyska. Vi måste till slut spara oss
uågra få rader för hans inledning, hvari
han berör specifikt danska
lifteratnrförhål-landen.
Han utgår dervid från den
förutsättningen att den danska litteraturen ingen gång
i vårt århundrade befunnit sig i sådant
tvinsotstillståud som i våra dagar. Den
poetiska produktionen är så godt som
afstan-nad, och intet stort socialt eller allmänt
raenskligt problem faller här, såsom i de
stora kulturländerna, under den högre
litteraturens behandling. »Dagspressen» och
»Dognlitteratureus äro de euda fälten för
offentlig diskussion. Det är möjligt, ehuru
vi icke med säkerhet veta det, att samma
fenomen som i ett annat ..samhälle, beläget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
