Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wagner är nemligeu icke blott
musika-lisk kompositör; han är dertill en poet,
som skrifter sina egna texter, och oven i
Kjebet en filosofisk konstkritiker, med en
horisont hvars oerhörda vidd kanske
be-redt konstnären större svårigheter än något
annat. Wagner är dock icke den första
musikkompositör som i skrift yttrat tankar
om sin konst; Gluck har i sitt berömda
företal till Alceste öppnat vägen och först
uttalat den tanke som är sjelfva kärnan i
Wagners reformatoriska sträfvandem.
Denna tanke är ingen ting annat än
den fråga som i alla tider föresväfvat de
stora ton8ättarne, och hvilken ingen vän
af denna sköna konst kan undgå att för
sig uppställa: är musiken en sjelfständig
konst, mäktig att med sina egna bjelpmedel
framställa alla menniskohjertats rörelser,
oller är hon endast en sida af detta
uttryck, visserligen ett dekoratift element i
den poetiska tanken, men ett så väsentligt
att poesien sjelf utan denna bundsförvandt
är ofullständig och haltande? Enligt de
gamla estetiska föreställningarne måste
frågan besvaras jakande: tonkonsten är ingen
tjenarinna åt andra konster utan en
suverän drottning inom eget område; hennes
språk har icke det poetiska språkets
bestämdhet, men det har ojemförligt större
omfång, tolkar bättre de dunkla men desto
djupare rörelserna i det menskliga sinnet,
och det talar till oss med en
omedelbarhet, hvars verkan är så mycket
oemot-ståndligare soro den icke är underkastad
reflexionens kritiska pröfning. Musiken
talar på en gång till hela vår varelse, till
alla både högre och lägre drifter.
Wagner nöjer sig icke med den
mystiska halfdager hvari tonspråket målar
meusk-liga situationer: han fordrar för dess
skildringar ett så klart medvetet poetiskt
motiv att det kan uttalas i ord, men så
rymligt att ordets konst icke ensam kan
uttömma det, utan att tonen, färgen och
formerna måste gemensamt tagas i anspråk
för att bereda det ett värdigt och
fullständigt uttryck. En sådan allkonst var det
grekiska dramat, ehuru vi deraf icke hafva
mer än några af de poetiska texterna i
behåll; något sådant ville den moderna
operan vara, men hon kan det icke, och
vi skola straxt se skälet till henues
oförmåga. Wagner drömmer om ett nytt
drama, i hvilket alla de sköna konsterna skola
med musiken samverka, och detta är för
honom framtidsmusikens ideal. Huru vida
han sjelf förmått att föra sin
ulsklings-konst ett verkligt steg framåt i denna
riktning, torde vara bäst att ännu låta
vara osagdt, men det är hans stora
för-tjenst att hafva ärligt försökt, och denna
förtjenat torde först af framtiden blifva till
sitt fulla värde uppskattad.
Wagners egna personliga öden äro den
bästa kommentaren till hans något dunkla
konstteori. Född inom det lägre
embets-ståndet gjorde han för samma stånd sin
första uppfostran vid Kreuzschule i
Dresden och Thomas-gymnasiet i Leipzig. Han
var ett hoppgifvande tretton år igt ämne till
en klassiskt bildad referendarie, kanske icke
af första rangen men icke heller af den allra
sista, när, såsom han sjelf berättar, konstens
genius fick makt med honom och tvang
honom in på andra banor. Han hade börjat
studera engelska för att kunna fullt fatta
Shak-speare, och det öfverväldigande intrycket af
den britiska skaldens mästerstycken bär
ansvaret för det första burleska uttrycket af
hans barnsliga konstnärsgenialitet. Följden
blef en monstruös tragedi, ett slags
samman-gyttring af Hamlet och Kung Lear.
Wagner säger sjelf ora detta sitt förstfödda
vidunder: »Jag hade under loppet af mitt
stycke mördat fyratiotvå personer, och jag
var tvungen att i brist på lefvaude
personer låta större delen af dem åter
uppträda i femte akten såsom spöken».
Under tiden hade ynglingen blifvit bekant
med Beethovens stora verk, och denna
mästares musik till Goethes Egmont uppväckte
hans entusiasm till den grad, att han på
en gång insåg nödvändigheten att förse sin
egen tragedi med ett liknande ackompag*
nement, och som han saknade alla egna
insigter i kontrapunkt och generalbas,
började han genast, med all den sega energi
som utmärker hela fortsättningen af hans
törnbeströdda bana, studera några.sådana
teoretiska skrifter som voro honom mest
ouudgängliga för den första insigten i
kompositionsläran. Dessa studier
bestämde snart hans framtida verksamhet, och
efter en kort vistelse vid universitetet sade
han farväl åt alla tankar på
embetsmanna-banan.
Tyskland är på eu gång musikens och
spekulationens hemland, och vi kunna
endast förvåua oss att tonkonsten der i så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
