Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en gäng vårt uationalförsvar grundadt på
allmän folkbeväpning, då är äfven den
frågan löst af sig sjelf, ty ingen af de män
sora äro rastade att med väpnad arm
försvara fosterlandet kan då, när denna
skyldighet är lika för alla, vidkänuas någon
olikhet i politisk befogenhet, och
samhället behöfver också ej befara någon våda af
rösträttens utsträckning, ty den som lärt
att underordna sin egen vilja under
ledningen af en erkänd öfverlägsenhet skall icke
hafva svårt att inse nödvändigheten äfven
af den borgerliga ordningen, och den
men-niskokännedom soro hemtas i det årslånga
kamratsällskapet går långt utöfver den som
doceras af talare vid folkmöten eller i
nv-liberala klubbar.
Det var en egen skickelse att detta
beslut, hvilket icke blott tidningar af alla
färger, utan allvarsamma, högt bildade
militärer och politiska män förklarat vara det
vigtigaste och nyttigaste som under den
nya riksdagsordningen blifvit fattadt, icke
har sin upprinnelse från regeringens
initiativ utan från en enskild motion i
Första kammaren vid 1867 års riksdag, af hvars
särskilda utskott för försvarsväsendet
förslaget på det lifligaste understöddes. Sedan
dess har det ingått i de kungliga
propositionerna och blifvit af kamrarne godkändt
i förening med den öfriga värnepligtslagen,
ända till dess att denna vid urtima
riksdagen af Andra kammaren förkastades.
Det upptogs då åter af den komité, som oro
hösten 1870 nedsattes för utarbetande af
ett nytt Fältförvaltningsreglemente, hvilken
i sitt den 11 december 1871 afgifna
utlåtande uttryckligen förklarar, att rättigheten
till lega och friköp, äfven som saknaden i
den nu gällande beväringslagen af ett
stadgande, hvarigenom beväringsskyldig må
kunna åläggas äfven annan tjenst än
vapen-tjenst vid rikets försvar, är ett hinder för
ändamålsenligt ordnande af
fältförvaltnin-gen, och hemställer om en ändring i sådan
syftning af gällande författningar. Det är
oss icke bekant, huru vida någon
solidaritet i militära ärenden vidare fortfar mellan
regeringens medlemmar, men då nu
varande chefen för landtförsvarsdepartementet
förklarat, att endast hans sjukdom i början
af riksdagen hindrade honom att förorda
afgifvandet af en kunglig proposition i
ämnet, så förmoda vi att han har fria händer
att tillstyrka konungen bifall till riksda-
gens beslut. Deremot är det några andra
punkter i samma komités hemställan, som
sannolikt hos regeringens ledamöter mött
betänkligheter, efter som ingen proposition
derom blifvit afgifven. Dit hörer s&dana
förändringar i gg 73 och 74
Regeringsformen, att en lag må kunna utfärdas, det
vill säga »en lag för krigstillstånd», som
berättigar staten att sedan armén blifvit
försatt på fältfot taga enskild egendom i
anspråk, mot godtgörelse af offentliga medel
efter det verkliga värdet, samt att såsom
vilkor för inträde i allmän civil tjenst,
åtminstone vid vissa embetsverk, måtte
stadgas skyldighet att intill fyrationde året vid
fältförvaltningen mottaga anställning, så
snart och i den mån sådant vid en
mobilisering af kongi. maj:t pröfvas nödigt.
Det sista stadgandet förekommer oss
något bårdt, då det innebår att öfver hela
landstormsåldern utsträcka den förbindelsen
för hvarje medborgare, som är naturlig
under den egentliga värnepligtsåldern, att
använda sina krafter på hvad sätt det är för
det allmänna fördelaktigast. Vi förbise icke
vigten deraf att staten i ett sådant
ögonblick som vid utbrottet af ett krig icke
måtte stå utan de organer som arméu
behöfver för sin civilförvaltuing, och icke
heller underkastas de högt stegrade anspråk
på godtgörelse som under sådana
förhål-landeu kunna för frivilligt inträde i
tjen-sten komma i fråga. Men en sådan lag
är lätt åstadkommen i förbindelse med en
ny fältordning, så snart dess
nödvändighet blifvit af riksdagen insedd. Annat är
förhållandet med sjelfva förpiägningen. De
nyssnämda paragraferna i regeringsformen
skrefvos på en tid då det var vanligt att
föda arméerna ur på förhand anlagda
magasin, och de förbjödo konungen att utan
riksdagens samtycke upptaga reqvisitioner,
i hvarigenom, såsom komiterade anmärka,
det skulle komma att inträffa, att vår egen
armé korome i en långt sämre ställning än
en eröfringshär, som inkastades öfver våra
gränser. Ingen krigshär kan nu mera
underhållas genom magasin, och det är dess
utom klart, att en angripande fiende icke
skulle unna oss tid att i förväg anlägga
sådaua depoter eller på förhand säga oss
till hvar de komroe att blifva mest
nödvändiga. Omöjligheten att föra ett krig,
så länge de båda paragraferna qvarstå i
grundlagen, är på ett så öfvertygande sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>