Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förevändningen att beskydda dem mot
mäktigare grannar, ock detta veta holländarne
till sin olycka lika väl som vi.
Förklaringen måate derföre sökas på annat håll,
och vi tro oss finna den i en rättmätig
ovilja ’öfver det öfverrood som den yngre,
men för tillfallet starkare högtyek* racen
behagat vid hvarje tillfälle ådagalägga mot
sina låggermaniska stamförvandter.
Sådan är uppkomlingars sed. Det var
en tid då kurfurstarne af Mark-Brandenburg
funno sig mycket hedrade att få sitta vid
de orauiska ståthållarnes bord, men man
glömmer gerna hvad som är obehagligt,
och så mycket de preussiska lärde yfvas
öfver sin grundliga historiska forskning,
när det gäller att uppleta förmenta
rättsanspråk åt det nu mera kejserliga
Hohen-zollerska huset, så litet sinne hafva de för
den häfd som kastar ärans skimmer öfver
gamla utomtyska samhällen. Lika så yfvas
de tyska språkforskarne öfver sitt idioms
förnäma frändskaper med den klassiska
ålderdomen, med det gamla Indiens och
Persiens högt utvecklade och i en rik
litteratur förvarade fornspråk, men de
glömma gerna att de lågtyska munarterna,
engelskan, holländskan och de skandinaviska
språken, härstamma från den äldsta och
ädlaste grenen i den germaniska
språkfamiljen, den kungliga raesogötiskan, som
hade en odling, en bibel och en litteratur,
när de högtyska stammarne ännu voro
obyfsade barbarer.
Och dessa hafva ännu i denna stund,
oak-tadt all sin lärdom, och sin politiska makt,
icke blifvit färdiga med sin uppfostraq.
De äro i trots af sin myckna bokvisdom,
och sina många andra ganska
aktningsvärda egenskaper, ännu allt jemt
skolgossar i smak, vett, förfining och
belef-venhet; för att blifva gentlemen bland
folken fattas dem ännu århundradens andlig
tukt. De begripa icke annat än att det
for de öfriga stammarne af germaniskt
blod, som sedan sekler haft sin egen
politiska tillvaro, ärofullare förr än nu, om
man endast afser den yttre
maktställniu-gen, pen ännu allt jemt i sin ädla
mogenhet fullt frisk och lefnadsstark, måste vara
en öfversvinnelig lycka att få sluta sig till
det stora fäderneslandet, och de öppna
med skrytsamt ädelmod sina armar för alla
»öfvergifna broderstammar». De kunna icke
nog förundra sig öfver den kallsinnighet
hvarmed den uMräckta broderhanden
tillbakavisas.
Det vore utan tvifvel orättmätigt att
vilja påbörda det nya tyska kejsarriket
några bestämda annexationsplaner Mat dess
vestra grannar; det har tills vidare
alldeles nog med att smälta de senaste
eröf-ringarne och med sig assimilera de i trots
af språkgemenskapen högst stridiga
beståndsdelar som det genom det sista kriget
lyckats med sig införlifva. Tysklands regering
har ingen ting företagit som tyder på ett
tilltänkt underkufvande af det lilla Holland»
och da to.ngifvande inom Tyskland hafva
icke sparat på löften, att den stora
germaniska nationen, som nn ändtligen
blifvit herre i sitt eget hus, skall veta att
respektera andra staters oberoende. Men
detta stora folk, berusadt af de
nyvunna segrarne, har icke ännu lärt sig den
moderation i medgången som förbjuder att
kasta lystna blickar omkring sig.
Nederländernas hopade rikedom svider i ögonen
på den fattiga preussiska embetsadeln, och
hvilket fält för patriotiskt uppfostringsarbete
skimrar ej i fjerran för alla dessa unga
doktorer och professorer, som gerua skulle
utbyta den magra kosten vid de
fosterländska universiteten mot välbetalta
mis-sionärsbefattningar för att utbreda högtysk
kultur och högtyskt språk i de ringaktade
plattyska länderna.
Det saknas i Tyskland icke röster som
hoppas på en fredlig eröfring af det
lågtyska grannlandet. På samma sätt som.
de trodde att Elsassarne brunno af
läug-tan efter återförening med det stora
fäderneslandet, föreställa de sig att det för
en liten nationalitet såsom den
nederländska icke kan vara annat än en lycka att
få uppgå i den stora tyska nationaliteten.
Och man skulle ju icke vilja tvinga dem
att med ens blifva preussare eller på en,
gång uppgifva sin nationella individualitet:
med det enda vilkoret att de sluta en
mi-litärisk och diplomatisk öfverenskomroelse,
naturligtvis inbegripet ett tull- och
handelsförbund, kunna de gerna få behålla sitt
språk, sina egenheter och sin förvaltnings
konungen af Nederländerna, ättlingen af
det gamla oraniska huset, kan få sitta qvar
på sin halfrepublikanska tron, och han bör
icke känna sig allt för mycket förödmjukad
af skyldigheten att en gång om året eller
så, i sällskap med kamraterna af Saxea
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
