Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
politiska genstörtigheten bos
representationernas landtpartier. Allt detta är blott
utsidorna; sä önskvärdt det vore att vår
allmoge ville bevara det som är verkligt
vackert och förnuftigt i dess vanor och
seder, samt i allmänhet beflita -sig om
tarf-lighet och undvika pr&l, så litet sannolikt
är det att en återgång till den
patriarkali-ska oskulden skulle kunna ega rum annat
än så vida samhällets högre klasser deri
gåfve föredöme. Och hvad den politiska
separationen beträffar, si bör man hoppas
att det goda vettet och den bättre iusigten
småningom skola taga ut sin rätt, utan att
det sant genuina i karakterer och
tänkesätt derigenom blifver lidande.
Man kan lätt förstå, hvilken mängd af
nya tankar och sysselsättningar måste tränga
sig på ett folk, då det efter • så många
sekler återvinner sin politiska
sjelfständig-het. Den gamla tidens ordning dugde icke
längre, nya lagar måste stiftas,
förvaltningen och finanserna ordnas på helt andra
grunder. Allt detta upptog tankarna
under den första tiden, men man får derföre
icke föreställa sig att det politiska
intresset till en början gick utöfver en ganska
trång krets: till det egentliga folket nådde
det icke på länge. Bland de bildade
herska-de, säger författaren, på denna tid en fransk
frihetsanda, blandad med en viss, något
grof tysk sentimentalitet, allt samman i
förening med en stark nordisk nationel
stämning. Det var Rousseau’s protester mot
det förfinade samhällsväsendet som tills
vidare gingo igen under formen af en viss
ovilja mot allt hvad som kom från
Köpenhamn; man kände ett behof att vara äkta
norsk i seder och tänkesätt, äfven med
fr.ra att blifva rå och otymplig. Man
bemödade sig att ur språket ailägsna den
danska veklighcten och ur det gamla
thron-dermålet återföra det skorrande r-ljudet;
man ville hafva all ting redbart och
handgripligt, välfägnad och handslag, och det
föll sig icke så noga med den goda
smaken i de lustiga visorna och de muntra
berättelserna, som jemte tobakspipan och
punschbålen utträngde de fiuare soiréernas
och thésällskapens bildade konversation.
Med patriotismen och vänskapen tog man
det litet högtidligt; i alla sällskap skulle
sjungas fosterländska sånger, lika mycket
om det lät fult eller vackert, och mycken
sällskaplig vältalighet spildes vid brorskå-
larne på det äkta brödrasinnet, den
bergfasta tillgifvenbeten. Dessa ädla känalor
måste vattnas grundligt om de skulle
trif-vas, och uthållighet i dryckesgillen
betraktades såsom fornnordisk dygd.
Omåttligheten och öfverdrifterna i detta afseende
stodo icke illa till samman med stor
anspråkslöshet och tarflighet i andra
afseen-den, i bostädrr, klädedrägt och hemmets
comfort, liksom i litterär smak och poetisk
inspiration. De patriotiska siugerna
voro-simpla nog, och de läsandes smak var lätt
tillfredsstäld: Lafontaine, Spiess, Kotzebue
och konsorter — tout comtne chtz nous.
Det bästa och mest berättigade i denna
nationalitetskänsla fick sitt uttryck i
Werge-land. Vår unge norman går försigtigt förbi
alla de opiuionsyttringar mot Sverige som
fingo rum i denua skaldehänförelse, och vi
skola samvetsgrant följa hans exempel, ty
tiden för Wergelands friskaste verksamhet
var ett sorgligt tidskifte i nnionens
historia. Vi kunna nu mera också betrakta
denna i många afseenden högt begåfvade
skald med helt andra ögon än den
föregående generationen och göro full rättvisa
åt den friska, lefnadsglada, nästan
barnsliga hänryckningen öfver Norges storartade
fjellnatur, öfver det fria bondelifvet, ocb
till och med åt det hederliga trotset som
yttrar sig i verser såsom denna:
Vi gamle Kjaempestammens 8kud
med nye Frihedshatte,
vi Nordmtend prise maa den Gud,
som her vor Vugge satte.
Ja. sidder ei den Nordmand godt
paa Odelsager, lig en Drot,
mens andre Steder svedig Hud
til Herrepidsk maa skatte?
På denna obändiga norskhetsifver,
orättvis och i många afseenden kortsynt,
såsom allt zelotväsende, kom Welhavens finare
smak och skarpare kritik såsom ett
välgörande återhåll. Det fattades icke heller honom
sinne för de stora utmärkande dragen i
Norges land och folk, men han såg dem,
med andra ögon ocb, såsom vi tro, med ett
djupare sinue. Det kan vara roligt nog
att nu, efter mer än en men niskoålder,
omläsa »Norges Dsemring» och Welhavens
blodiga persifiage deröfver i den bekanta
sonnettcykeln, och vi hafva må hända rätt
att efter så lång tids förlopp företrädesvis
se den komiska sidan i det stora
teaterkriget 1836 mellan Wergelandianerne och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
