Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
huru mycket af den mera trångsinnade
haugianismen går igen i det jaabsekska
partiets fientlighet mot
universitetsväsendet, de lärda skolorna, och, först och sist,
mot de »döda språken».
En annan man, som i Norge utöfvat ett
betydande religiöst inflytande, om också
icke jemförligt med Hauges, är Grundtvig.
Det är märkvärdigt huru litet denne i
många afseenden märklige man är bekant
i Sverige, eller snarare huru litet det
lyckats hans härvarande vänner att hos oss
bereda någou ingång för hans läror. Vi
kunna, oaktadt det storartade i hans
poetiska väsende, knappast nog beklaga det;
det måtte vara något i det svenska lynnet
som gör oss otillgängliga för hans hjertas
öfversvallande hänförelse, liksom för hans
starkt katolicerande dogmatik. Hemligheten
af hans religiösa system ligger, såsom
bekant deri, att han sätter det talade ordet
öfver det skrifna, traditionen öfver bibeln,
och i den något oväntade upptäckten att
kristendomens »lifsord» är den apostoliska
tron, hvilken formel Kristus under de 40
dagarne mellan uppståndelsen och
himmelsfärden skulle hafva ordagrant dikterat för
sina lärjungar. Det synes såsom om våra
vestra grannar hafva större Sympatier än
vi för denna af Grundtvig sjelf kallade
»makalösa upptäckt». Vi skola icke inlåta
oss på orsaken dertill: kanske ligger den
någonstädes i det gamla litterära
sambandet mellan Danmark och Norge, hvilket i
detta fall kan hafva verkat starkare än
den närmare frändskapen i lynnen mellan
norman och svensk. Det är en annan
möjlighet att det stora och hemlighetsfulla
i deras natur gjort dem mera tillgängliga
än deras svenska bröder för det mystiska
och bjert öfvernaturliga i grundtvigianismen.
Det kan emellertid icke nekas att denna
andliga rörelse, i synnerhet i dess äldre,
renare form, uträttat mycket godt, i det
den framdragit några af kristendomens
djupaste sanningar till fromma barnsliga
sinnens åskådning och beundran, så att de
deraf kunnat hemta glädje och samvetsfrid.
Också kalla sig lärans anhängare
företrädesvis »de glade kristne». En liten reaktion
kunde behöfvas mot haugianernas dystra
och vemodiga allvar, men frågan är, om
ej å andra sidan den barnsliga glädjen i
Gud gått öfver till en barnaktighet, som
stundom står på gränsen till pjoller, och
om icke detta svärmeri för »konkreta
personligheter», som gjort att man i
undervisningen indrager och sammanblandar allt
möjligt med hvartannat, Odiu, Moses och
Kristus, psalmer och nordiska kämpavisor,
vikingar och legender, Valhall och Paradis,
lifsträdet Ygdrasil och lifsträdet i Eden,
med ett ord allt som icke har något att
göra med abstrakta idéer, matematik och
den klassiska forntiden — om icke, säga
vi, allt detta festlighets- och
stämnings-väsende, som bär en sådan förskräckelse
för det vanliga och bvardagliga, innehåller
något onaturligt och förkonstladt, en
affekterad naivitet, som icke kan vara något
tecken till verklig andlig helsa.
Spänningen emellan dessa båda religiösa
partier är, säger dr Horn, ännu i detta
ögonblick så stark i Norge, att man
knappast kan finna något fält för verksamhet
eller tankeutbyte, der de kunna uppträda
i förening eller öfver hufvud på något sätt
samverka med hvarandra. Den som vunnit
på detta krigstillstånd är kyrkan, som
blif-vit af tvisterna väckt till nytt lif och
återfunnit allt flcre anhängare, i den mån de
tröttnat eller börjat känna leda vid
parti-öfverdrifterna. Det möter utom de
fientliga lägren icke längre någon svårighet
för en samverkan mellan lekmännen och
presterskapet i fråga om inre och yttre
mission, spridandet af uppbyggelseskrifter
och så vidare. Den norska
hedningsmis-sionen har en specialitet i sträfvandet för
Zulu-kaffrernas omvändelse: mau använder
derpå mycket arbete och penningar, nya
stationer upprättas, och nya apostlar
utsändas, så vidt man hittills sett, utan
särdeles mycken frukt för de stackars
afrikanerna, men sannolikt med så mvcket mer
för de fromma menniskor i hemmet hvilka
genom sin samverkan bättre lärt att känua
och värdera hvarandra, och för hvilka
sjelfva uppoffringarna varit en välgerning.
Om vi fråu det bångstyriga
norskhets-väsendet hos Wergeland, och de religiösa
väckelserna genom Hauges och Grundtvigs
apostlar, återvända till den mera
hvardagliga sidan af det norska samfundslifvet, så
finna vi under decennierna mellan 1830
och 1860 föga anmärkningsvärdt, ingen
ting som gör uppseende, men deremot
mycket nyttigt arbete uträttadt. Hvad
förvaltning och lagstiftning beträffar, hade norska
storthinget under denna tid sin bästa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
