Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skolan med så vältaliga hänsyftningar på
»den tysta grafvens» lärdomar, att hans
små elever stodo stumma af fasa, och de
små rosenkindade ättlingarne af de båda
förnämsta familjerna uppgåfvo riktiga
jem-merrop och »ville icke låta hugsvala sig».
Mliss lefde ännu, långt efter sin omvän*
delse, ett naturbarns lif; bon hade sina
gömmor i bergen och i skogarne, der hon
herskade som drottning. Såsom motstycke
har Bret Harte uppstält en qvick och
uu-derhållande tafla af den respektabla
familjens hvardagslif, der Mliss på
inetodistpre-stens förord vunnit ett välvilligt bemötande
och bland de jemnåriga döttrarna
förebilder och lekkamrater. Det var i synnerhet
en af dem, den femtonåriga miss
Clytera-nestra, för korthetens skull kallad Clytio,
som befans förtjeut af en utförligare
skildring: skön, ljuf och smäktande, välartad,
melodisk och litet trög. Barnen växa fort i
Kalifornien; miss Clytias späda år och plats
på skolbänken förbjödo henne icke ett
oskyldigt mått af koketteri, för hvilket läraren
så godt han kunde sökte göra sig
otillgänglig. Men en gång hade han visat
henne en uppmärksamhet som han ansåg
familjens ställning fordra, och det behöfdes
icke mer för att reta Mliss’ barnsliga
svartsjuka. Hon flydde till siua skogsgömuien
och skref derifrån till skolmästaren att han
aldrig mer skulle återse henne. Hon lät
dock beveka sig för den gången.
Sympatien mellau lärare och lärjunge växte, och
hon förundrade honom genom sin lifliga
fattning och sitt outtröttliga arbete. Hon
kände icke barndomens vacklande och rädsla;
hon var pligttrogen och försakande, men i
djupet af hennes hjerta bodde en otämd
ande. Hon var som en vilde både i
för-tjenster och fel. Hon kunde aldrig glömma,
och hon gömde på botten af sin nu mera
ganska städade varelse ett oförsonligt agg
till den vackra Clytemnestra.
Vi skola ej följa berättelsen i alla dess
detaljer, den nnge lärarens planer för sin
egen framtid och hans afsigt att bryta med
det romantiska förhållandet, för hvars faror
han ingalnnda var blind, en ypperligt
tecknad examensscen, i hvilken de båda
rivalerna framträda såsom hufvudpersoner och
medtäflare om priset, äfven på
kunskapernas fält. Miss Clytemnestra, understödd
och uppmuntrad af hela det fashionabla
och aktningsvärda samhället, Mliss Smith’s
mörka gestalt deremot uppburen af dystra
och sträfva rödskjortor, hvilka en för alla
och alla för en betraktade sig som hennes
fosterfader, ankomsten af ett teatersällskap,
hvars förevisning så förtrollade Mliss att
hon öfvergaf sin respektabla beskyddarinna,
den menniskoälskande modren till den blonda
Clytemnestra, samt slutligen en blodig strid
mellan den cyniska anföraren för truppen
och skolläraren, som af menniskotjufven
återfordrade sin myndling, i hvilken strid
barnet räddade hans lif. Hon hade velat
resa med komedianterna, emedan hon fått
underrättelse om lärarens afsigt att söka
en befattning på en främmande ort, och
hon ämnade icke stanna qvar hos menniakor
som hatade henne — förr ville hon dö, »och
med en dramatisk åtbörd, som var
fullkomligt i rolen, drog hon ur sin barm
några torra blad, höll dem mot honom med
den bråskande rörelse som var henne egen,
och yttrade med det ursprungligt
barnsliga uttal hvari hon återföll så ofta non
öfverväldigades af någon häftigare
sinnesrörelse: Se här giftet, som dödar: ni har
sagt mig det. Jag skall gå med
konst-makaren eller jag skall äta detta, och jag
skall dö. Det ena eller det andra är mig
likgiltigt. Jag vill icke stanna der man
hatar mig, och ni skulle icke vilja lemna
mig qvar, om ni icke hatade och äfven
föraktade mig. — Hennes lilla bröst
flämtade af raseri, och två stora tårar darrade
i hennes ögonhår, men hon förjagade dem
med snibben af sitt förkläde, såsom om
de hade varit ett par getingar. — Om ni
instänger mig i fängelse, för att aflägsna
mig från komedianterna, skall jag döda
mig. Min far gjorde det; jag skall göra
lika så. Ni har försäkrat mig att en
munsbit af denna rot vore dödlig, och derför
bär jag den alltid på mig, tilläde hon och
slog sig för bröstet med den knutna handen.
Läraren tänkte ett ögonblick på en viss
ledig plats vid sidan af Smith’s graf,
och på hvad det skulle blifva af denna
lilla passionerade varelse. Han fattade
hennes händer mellan sina båda,
betraktade henne med en blick ur det innersta
djupet af dessa ögon, som aldrig logo, och
frågade henne: Lissy, vill du gå med mig?
— Barnet slog gladt sina armar om haus
hals och svarade ja! — Men genast? Denna
natt? —Ja, denna natt! — Och förhänget
faller öfver lärare och lärjunge, der de tysta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
