Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hela brefmängden som går genom
postkontoret), år efter år nästan oföränderligen
det sa rama. En af de första
samhällsföreteelser som föllo inom hans unga
iakttagelse var Manehester-männens seger öfver
hela landets aristokrati, dess regering och
dess statsmän, i fråga om
spenmålslager-nes afskaffande, och hans späda sinne hade
antagligen af samtalen i fädernehuset
hem-tat långt större vördnad för folkviljan,
tidsandan, allmänna opionen, eller horn man
eljest vill kalla samhällets innersta
rörelsekraft, än för »konnngar, statsmän och
lagstiftare», hvilka, enligt hvad han trott
sig finna, vanligen mer fördröja den
andliga utvecklingen än de befrämja den,
»emedan de, huru stor deras makt än må
vara, i bästa fall endast äro tillfälliga
och medelmåttiga representanter af sin tids
anda, och emedan de, långt ifrån att mäkta
leda den nationella andens rörelser, sjelfva
utgöra minsta delen deraf och i en allmän
öfversigt af mänsklighetens framåtskridande
endast kunna betraktas såsom marionetter,
som sin lilla stund hoppa och strutta på
en liten teater, medan bortom dem och på
andra sidan om dem bilda sig åsigter och
principer som de knappast märka, men af
hvilka allena de menskliga sakernas hela
gång ytterst bestämmes.» (Del. I. sid. 235).
Få ett annat ställe (sid. 293) talar ban
om, hurt} den allmänna opinionens kraft
ej beröres af dödlighetens lagar utan
styres af allmänna orsaker, som i följd just
af sin storlek under korta perioder
knappast märkas, men vid en jemförelse
mellan längre perioder befinnas uppväga alla
andra, och mot hvilka »dessa små
konstgrepp, hvarmed furstar och statsmän tro
sig kunna rubba händelsernas ordning och
efter sin vilja forma ett stort och
civilise-radt folks öden, sjunka ihop till ett stoft.»
Dst är icke otroligt att dessa ord, hvilka
skrefvos i början af 1850-talet, i första
hand tillkommit såsom en protest mot den
dyrkan af den enskilda personligheten som
deu snillrike men paradoxrike Thomas
Car-lyle då nyss förklarat i sina Latterday
Pamphleta, liksom någon tid förut i sin
bekanta skrift On ffero Worahip. Vi kunna i
alla händelser taga dessa båda författare
såsom de yttersta exponenterna af två
kämpande verldsåskådningar, det förflutna och,
det närvarande; hvurdera innehåller sin
goda portion sanning, men hvardera bar
också sina betydliga ensidigheter att
af-nöta.
Vi anmärka i förbigående att Buckle’»
politiska radikalism är Cobdens, John
Brighfs och den förmögna medelklassens,
men alldeles icke MilTs, Harrison’s och
socialisternas, och det är mycket osäkert om
han, i fall han då lefvat, skulle hafva
gillat 1867 års parlamentsreform. Han är
ingen vän af de okunniga massornas välde,
och han förklarar uttryckligt på ett ställe,
att hvarksn de högsta eller de lägsta
klasserna böra hafva den politiska makten
i ett civiliseradt land, emedan båda
äro i det stora hela fiender till dessa
reformer, som en framåtgående nations
be-hof oupphörligen kräfva. Det ligger i
massornas natur att vara ofördragsamma, och
toleransen i politiskt afseende såsom i
religiöst har sitt bästa fotfäste hos de
bildade medelklasserna, företrädesvis hos de
industriidkande. Buckle säger också rent
ut, att sedan den stora industriella
utvecklingen i England öppnat nya utvägar,
huf-vudsakligen af intellektuel art, för snillet
och förmågan, så händer det i detta land
nästan utan undantag, att en far som har
soner med utmärktare anlag uppfostrar dem
för de borgerliga yrkena, hvaremot
odug-lingar och medelmåttigt utrustade
yngliu-gar mest instickas i arméen eller gömmas
i kyrkan. Hans förakt för krigarekallet har
framkallat ett omdöme, mot bvilket
öfver-sättaren ansett sig böra protestera, i det
Bnekle säger att härförare sällan i våra
dagar duga till statsmän och såsom bevis
derpå anför att Gustaf II Adolf, liksom
Fredrik den 8tore, i sin inre politik
eländigt misslyckades — ignominiously fai led,
i det de »i fredens värf visade sig lika
kortsynta som de voro skarpsynta i
krigets». Det är eget att se, huru lätt
sådana banala omdömen upphöjas till
rangen af stora sanningar. För icke länge
sedan citerades i nordamerikanska senaten
just denna fras af den beryktade senatorn
Sumner, för att ådagalägga att presidenten
Grant såsom utmärkt general nödvändigt
måste vara en oduglig statsman. Redan
häraf synes, huru farligt det ir att på det
historiska området draga allmänna
slutsatser af medelsiffror. I afseende på sitt eget
land vill Buckle bevisa sanniugen af sin
sats med Wellington’; exempel. Det är
sant att den gamle krigaren envist ooh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
