Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfverensstämmelse med den store engelske
ekonomisten Ricardo’s teori, sålunda: det
är det mcnskliga arbete som erfordrats
för att frambringa varan.
Det ur alldeles otvifvelaktigt att hvad
som icke är resultatet af något arbete icke
heller har något bytesvärde. De för
mcn-niskolifvet oundgängligaste af alla ting äro
luft och vatten, men under vanliga
omständigheter har hvarken luften eller vattnet
något bytesvärde, efter som de tillfalla
menniskau utan något arbete. För att
arbetet skall frambringa ett bytesvärde,
måste det vara ett nyttigt arbete, och något
som motsvarar ett menskligt behof eller
gifver åt råämnet en sådan form som
anpassar det efter dessa behof; det vill säga
att hvarje föremål för att kunna erhålla
ett bytesvärde också måste cga ett
nytjandc-värde: detta är alldeles tillräckligt. Det
är icke det vissa slaget af arbete som
bestämmer sakens pris eller ger det dess
bytesvärde, utan arbetet i och för sig, det
vill säga den åtgång af verksamhet som
derpå nedlägges, eller, för att begagna
författarens egna ord, den ansträngning af
hjerna, nerver och muskler hvarigenom den
blifvit frambragt. Denna ansträngning eller
bemödande upprepar sig i hvarje arbete;
det utgör måttet för bytesvärdet och mäter
sig sjelf blott genom den tidslängd som
dertill åtgått. Skräddarens arbete skiljer sig
väsentligt från väfvarens, men om det för
att åstadkomma en rock åtgått alldeles
lika många timmar som för att väfva 10
alnar tyg, måste buda varorna hafvn
samma bytesvärde, det vill säga betinga
samma pris på marknaden.
Man ser häraf till hvilka slutföljder dessa
förutsättningar äro ämnade att leda: en
varas bytesvärde är enbart en produkt af
arbetet. Denna sats inleder följande fråga:
Hvem tillhör då detta bytesvärde?
Naturligtvis arbetaren, som frambragt varan, efter
som det endast är produkten af ett arbete.
Huru kan då patronen eller fabrikanten
understå sig att för egen räkning lägga
beslag på detta värde?
Innan vi gå vidare kan det vara nyttigt
att litet närmare betrakta denna första
grundsats, enligt hvilken arbetet allena,
som på något sätt införlifvat sig med
varan, ger henne dess bytesvärde. För att
arbetet skall kunna frambringa detta värde
— det är Marx sjelf soro säger det —
måste hon tillfredsställa något menskligt
behof. Bytesvärdet är följaktligen endast
tänkbart der det också fins ett
nytjande-värde, af hvilken natur detta äfven måtte
vara. Detta är fullkomligt sant hvad
säljaren beträffar: det är klart att han skall
sätta sitt pris efter den möda och de
omkostnader som produktionen kräft af
honom; men är det på samma sätt med
köparen? Ingen påstår väl något sådant.
Bytet eger rum när båda parterna tro sig
under en form erhålla just hvad de gifva
under en annan. Säljaren nedlägger i
varan liksom en del af sina förmögenheter,
sin hjernsubstaus, sina uerver och muskler,
med ett ord sin lifskraft. Köparen frågar
sig oro bruket af denna vnra, derigenom
att hon tillfredsställer det ena eller andra
af hans behof, skall gifva honom ett
motsvarande mått lifskraft. Behofven äro fullt
ut lika mångfaldiga som arbetsslageu, men
liksom de senare låta äfven^de mäta sig efter
den qvantitet lifskraft mot hvilken de svara,
och man ser straxt att de äro mer eller
mindre tryckande allt efter men niskans
ålder, lefnadsställning, helsa o. s. v. Om
vintern behöfver man för att frambringa
samma värme mer bränsle än om sommaren,
och bränslets värde stiger, ehuru det icke
kostar mer arbete att frambringa det än
om sommaren. Bytet är. en sammansatt
förrättning, och bytesvärdet bestämmes icke
af en utan af två faktorer, den
arbetsmängd som fordras att frambringa varan
och den lifskraft man lofvar sig af hennes
användning. Detta värde vexlar efter de
båda faktorernas inbördes förhållande; den
kraftåtgång som erfordras för produktionen
bestämmer roiniraipriset, medan
raaximi-priset bestämmes af den vexlande
efterfrågan. Det rätta måttet på bytesvärdet är
således icke arbetstiden som åtgår för
frambringandet af varan utan proportionen
mellan denna tidslängd och styrkan af det
behof som saken afser att tillfredsställa, eller,
kortare uttryckt, det är arbetets nytta som
på en gång är värdets källa och dess
mätare.
Låtora oss nu se hvilka slutsatser
författaren drager af sin teori för arbetet och
värdet. All den stund, säger Marx, hvarje
arbete afser att fylla ett menskligt behof,
inlägger det sitt värde i ämnet på hvilket
det anbringas. Hvarje saks bytesvärde
består af värdet på råämnet, den del af verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
