Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
protokoll för den 16 januari, hvars
sorgfälligt afvägda ordalag tilldragit sig en
s& utomordentlig uppmärksamhet. Det hade
hvarken skadat general Abelins eller de Öf*
riga statsrådens anseende, om han fått
nedlägga sin befattning när de öfriga återtogo
sina; man hade d& undvikit en tom
demonstration, som gjorde intryck på ingen utom
på dem som deri voro deltagare.
Kaleidoskopsförfattaren säger att
»katastrofen», d. v. s. ministérens störtande
»inhi-berades från ena hållet just derföre att den
ansågs svag oeh behöfde understödjas gent
emot en mot henne mera afvogt sinnad
majoritet i Andra kammaren, hvilken på
intet vilkor borde fatta den föreställningen
att utan biträde från Företa kammaren
hunna krossa ministeren». När ingen
katastrof var påtänkt, så behöfde den icke heller
inhiberas, och om, såsom vi- tro vara fallet,
ministéren i Första kammaren icke har.
några varmare sympatier, eller om icke enb ;
flertalet af denna kammare flnner den
oersättlig men på samma gång anser såsom sitt
konstitutionella åliggande att i hvad på
den ankommer möjliggöra regeringens
hand-hafvaude, utan att inlåta sig i partiintriger,
så borde väl denna kammare hafva funnit
bäst förenligt med sitt intresse att låta
Andra kammaren sköta grofarbetet och sjelf
två sina händer. Yi hafva hört denna åsigt
uttalas af inflytelserika ledamöter inom
Första kammaren, och vi tro att den varit delad
af ganska många. Sannare än någon annan
har professor Ribbing karakteriserat
regeringens ställning till båda kamrarne, då
hau i talet till sina valmän i Upsala sade:
»regeringen sitter der, emedan ingen har
bedt henne gå siu väg». Det är icke heller
någon nödvändighet att hon skall gå, så
länge riksdagen tager de egentliga
politiska frågorna i sina egna händer och
öfver-låter åt kongi maj:t att verkställa besluten.
»Riksdagen», yttrade nyligen en författare
i Stockholms Dagblad, »har på det hela
taget gått sin väg framåt, såsom om
regeringen icke funnes, och regeringen å sin
sida har laissé faire, låtit sakerna gå sin
gång, utan att egentligen blanda sig i
öfver-läggningarna». Ett sådant tillstånd är icke
vårt politiska ideal, men det kan för någon
tid existera, då inga stora saker stå på
dagordningen. Lyckligtvis inger konungens
helsa för ögonblicket mindre bekymmer,
och riksdagen kan må häuda utan allt för
stora äfventyr ftnuu ett eller annat år låta
det närvarande systemet fortfara, för egen
del besluta en eller annan reform och lemna
verkställigheten åt regeringen.
Det är säkert iugen fara för att
riksdagen skulle än en gång göra sig till
regerande i samma mening som under friheter
tiden, genom att taga befordringarna till
statens embeten, fördelandet af
understöden åt industrien och den högsta
domerätten i siua egna händer. Det vore godt
om regeringen toge ett större initiativ,
d. v. s. gjorde sig till en verksammare tolk
af livad som rörer sig inom den mest
upplysta delen af folkrepresentationen, men
alldeles nödvändigt är det icke.
Situationen är icke heller -sådan »att en viss klass
.af ärenden är mogen för slutbehandling i
den närmaste framtiden; när detta blir
förhållandet komma nog män att framstå
så–sémsjelfskrifne för deras genomförande.
fDen politiska slappheteu, i följd af hvilken
personer tillåtns att qvarsitta vid styret
utan att i någon högre grad ega folkets
förtroende eller hängifvenhet, är icke något
uteslutande kännetecken på våra
förhållanden utan snarare ett karaktersdrag för vår
tid i allmänhet. 8e på Frankrike; detta
lifliga folk fördrager i detta ögoublick sin
regering snarare än det understödjer den.
Japan gör ett undantag, och möjligen
Portugal, men knappast något annat europeiskt
land. I en konservativ engelsk tidskrift
yttrades nyss före slutet af
parlamentssessionen : »Att ministéren förmår ännu
hålla sin illa skamfilade farkost flott efter
så många motgångar, är ett bevis på att
den politiska ställningen är exceptiouel.
Kabinettet har ingen förmåga att bedöma
sinnesstämniugen hos sina nominella
under-stödjare och finner sig ofta plötsligt och
oväntadt öfvergifvot. Och ändå behålla
styresmännen sina platser så länge de
kunna, obekymrade om den ringa sympati
med hvilken de betraktas; att detta är
möjligt beror icke på dem sjelfva utan på
andra. Oppositionen har såsom bekant ingen
längtan efter taburetterna, ansätter icke
ministéren utan öfverlåter åt denna göromålet
att förstöra sig sjelf, hvilket de, i
betraktande af deu styrka de egde när de
kom-mo till makten, knappast kunde utföra
hastigare än de gjort. Men det sätt hvarpå
det liberala partiet bevisar sitt missnöje,
genom plötsliga ryck af upproriskhet men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
