Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men om man härpå skulle stödja det
påståendet att vattnet i tänkarens hjerna
blif-ver tänkande, så vore detta blott en
betydelselös ordlek.
Men förr eller senare återvänder vattnet
ur dessa bojor i sitt eviga kretslopp, ty
hela naturen är ju stadd i evig vandring
och förvandling. Till och med döden
erbjuder ju ingen hvila: den återgifver åt
jorden och luften hvad dem af evighet
tillhörer.
Blick på pressen.
Den enda fråga af allmännare intresse
som sysselsatt pressen under de senare
dagarne är deu om statsrådet Bergströms
valbarhet till riksdagsman i Stockholm,
som nu föreligger till Högsta domstolens
afgörande, och som säges förorsaka dess
ledamöter något bekymmer, icke derföre
att ej grundlagens mening är fullkomligt
tydlig, utan på grund af oklarheten i
Stockholms kommunalförfattning och ett
prejudikat från 1866. Vi förmoda dock att
tillräckliga skäl skola kunna uppställas för
besvärens defluitiva ogillande.
En uppsats i Väktaren om konung Carl
XV:s religiösa sinnesförfattning under hans
sista stunder har gifvit ett par insändare
i Aftonbladet anledning till skarpa
protester mot företaget att göra detta ämne
till föremål för tidningsartiklar, och den
ena af dem har ett strängt meu icke
obe-rättigadt uttryck om obehörigheten af att
»vid dödsbäddarne snoka efter neologism».
Monne det ej är bäst att hvar och en i
sådana ting inskränker sina omsorger till
sig sjelf och lemnar domen öfver andras
utsigter för det kommande lifvet åt en
högre domare?
En annan insändare, till Stockholmg
Dagblad, hvilken undertecknar sig »Scrutator»,
har till närmare granskning upptagit den
lilla af oss omnärada ströskriften »Hvar
ligger felet?» och uttalar dervid jiågra
åsig-ter, som förtjena att uuderkastas en
närmare scrutation. Han tycker sig finna att
i botten på dess författares kritik af 1870
års miuistére »ligger ett illa doldt missnöje
öfver den 1866 förändrade
riksdagsordningen samt den dcrifrån sig härledande
nedsättning i de två förnämligare ståndens,
ridderskapet och adelns samt
prestestån-dets, andel i laudets representation». Det
har varit oss alldeles omöjligt att upptäcka
något sådant missnöje, och vi hafva
snarare trott oss finna motsatsen; men det
har blifvit en ganska vanlig taktik, hvilken
dock nu mera är temligen trådsliten, att
vädra reaktionära och aristokratiska syften
i allt som bär prägeln af den lindrigaste
opposition mot den nu varande konseljens
handlingar. Detta är en ful vana, och det
är tid på att den aflägges.
Vi vilja icke försöka att afgöra, huru
vida en ministére med grefve Lagerbjelke
och erkebiskop Sundberg hade »tillfreds*
stält Andra kammaren», men säkert är att
den skulle hafva blifvit emottagen med
verklig aktning af båda kamrarne, och det
är något värre än ett brott, det är ett fel,
en bétise, när »Scrutator» låter påskina att
en sådan konselj skulle hafva blifvit
betraktad såsom reaktionär och såsom »ett
försök att återställa allenastyrelsen». Så långt
kan partiblindheten gå, men icke någon
som ser med öppna ögon. För
sällsamhetens skull införa vi ordagrant följande
utdrag:
I öfrigt må här anmärkas, att Tityrui synes
hafva varit särdeles illa underrättad rörande
anledningen till den med hrr Lagerbjelke och
Sandberg afbratna negociationen, hvilken helt
naturligt var den, att de icke ville ingå i en
ministére under friherre De Oeer» auspicier
eller sammansatt af ledamöter, hvilka ansågos
dela hans politiska åsigter.
En ministére under friherre De Geers
auspicier när han redan hade tugit afsked,
hvad vill det väl säga? Vi tro att Tityrus
häri varit vida bättre underrättad än
Scrutator. Och huru är det möjligt att dessa
män skulle hafva i sex år såsom talmän
tolkat den nya grundlagen så som de gjort,
om de icke accepterat den? Excellensen
Adlercreutz och friherre Leijonhufvud voro
lika bestämda vedersakare till den nya
riksdagsordningen som grefve Lagerbjelke och
hr Sundberg, och ändå hafva dessa män
beqvämat sig att »ingå i en miuistére»
under friherre De Geers auspicier eller sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
