Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lig 9tatistisk form uttrycka fluktuationerna
i brottslighet, och författaren sjelf medger
att beräkningarna i somliga fall icke äro
alldeles tillförlitliga. Om vi rätt fattat
hans redogörelse för itererade
tjufnads-brott, så blifver procenten af de under
hvarje år till fängelserna återkomna, förut
straffade personer i medeltal 30 proc. för
dem som skola straffas för andra resan,
50 proc. för dem som skola straffas för
tredje resan, och icke miudre än 67 proc.
för dem som fallit för fjerde gången, i
genomsnitt beräknadt för åren 1867—70.
Detia skulle med andra ord vilja säga, att
af dem 90m undergått straff för första
resan stöld är det endast 7/io, af dem som
lidit för andra resan blott hälften, och af
dem sora undergått bestraffning för tredje
resan icke fullt tredjedelen, som icke tills
vidare låtit afhöra sig med förnyad
förbrytelse. Detta är onekligen ett högst
oroande förhållande, så mycket mer som
den nyss ofvan omnämda förkortningen i
strafftiden för upprepad tjufnad icke kan
undgå att för den närmaste framtiden öka
procenten af de återfallande; men såsom
full bevisning kunna vi icke mottaga dessa
siffror, och vi anmärka derjemte att
pro-centeu af återfall var något mindre under
de båda sista åren än under 1867 och
1868, då antagligen dessa årens felslagna
skördar och den deraf följande
arbetslösheten ingått såsom en vigtig faktor i
brottslighetens förökande.
För att kunna efter statistiska data med
säkerhet bedöma återfallen i brott, muste
man för en längre tiderymd känna icke
blott antalet af de förut 9traffade som
under ett visst år återkommit till fängelserna,
utan fast mer antalet af dem som en gång
straffade låtit sig för framtiden rättas, och
denna siffra kan icke med full
tillförlitlighet erhållas så länge de äro i lifvet. Hvad
vi emellertid sett ådagalagdt är värdt det
allvarligaste behjertande, och man kan
svårligen jäfva författarens resonnement, då han
säger, att all den stund hvarje återfall till
brott »utgör det faktiska beviset att det
redan undergångna straffet icke medfört den
moraliska verkan som åsvftats, eller att
de bestraffade individerna icke förmått
af-hålla sig från begåendet af nya brott, så
ligger deu slutsatsen nära till hands att
bestraffningen, på det sätt den nu
verkställes, blott ganska ofullständigt leder till
det afsedda ändamålet, de bestraffade
brotts-lingarnes verkliga förbättring och återgång
till en ärlig, nyttig verksamhet.»
Ehuru denna den felandes förbättring är
straffets hufvndsak, få vi icke helt och
hullet bortse från de öfriga ändamål hvilka
lagstiftningen åtminstone hit till dags
af-sett, nemligen de laglydiga
samhällsmed-leramarnes skyddande genom att för en tid
taga i förvar notoriska lagbrytare och det
afskräckande exemplet på andra af den
ådömda bestraffningen. Hr Oiivecrona
lägger också på den senare omständigheten
en icke ringa vigt, och han synes till en
viss grad dela deras åsigt som säga att så
länge fängelselifvet erbjuder brottslingen
utan alla hans egna bemödanden en
utkomsttrygghet och lefnadsbeqvämligheter,
som för mängden af landets arbetande
befolkning äro hopplöst otillgängliga äfven
med deras största ansträngningar, 9å länge
verkar utsigten på fängelset snarare såsom
en uppmuntran till brott än såsom ett
återhåll. Vi torde i det följande få
anledning att återkomma till det förslag han
framstält till rättelse i detta förhållande,
och vi anmärka för ögonblicket endast att
denna sida af straffändamålet synes 09S
egnad att träda i skuggan i samma mon
som fångens sedliga pånyttfödelse blir
huf-vudsaken, och vi finna deri ingen ting
oroande. Ingen ådrager sig med flit en
sjukdom för att få åtnjuta den ypperliga
vård soro nu mera egnas patienterna pi
våra offentliga helsovårdsinrättniugar, och
ingen lärer hellre afsäga sig sin frihet för
att blifva underkastad den andligt
patologiska behandling som menniskokärlek och
sakkunskap i förening sträfva att införa i
våra fängelser. Varningen för
öfverträdel-sen måste ligga i det plus af verkligt, icke
blott skenbart, välbefinnande som är
laglydnadens följd, och i den stränga sedliga
disciplin som skulle vara
fängelseinrättningens regel, mer än i de lekamliga
umbäranden som fångarne ändå alltid till en
viss grad måste vara underkastade.
Återfallen till brott kunna icke hafva
några andra anledningar än de första
brotten, uemligen den brist på sedlig kraft att
motstå det onda som i de flesta fall är
en följd af försummad uppfostran, men i
många fall äfven af positift dåliga
föredömen. Så till vida har denna
återfalls-freqvens ingen ting i sig sjelf oroande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
