Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
parure; betäckt raed diamanter, och i belys*
ningen af en präktig sol förekom hon mig
verkligen bländande. Hennes högburna
huf-vud öfver den sköna grekiska halsen gaf
henne då hon gick något så inponerande och
majestätiskt att man trodde sig se en gudinna
midt ibland sina nymfer. Under den
första sittningen tillät jag mig att tala med
hennes majestät om det intryck jag
mottagit, och säga henne hvilken ädelhet
hennes högt lyftade hufvud gaf åt heunes
hållning. Hon svarade mig skämtande: icke
sant, om jag icke vore drottning, skulle
mau 8äga att jag ser oförskämd ut?» Dessa
ord bevisa på hvilken förtrolig fot hon stod
med drottningen. Så berömd denna talla
med rätta blifvit, är det en af svensk hand
öfver samma ämne som blifvit ännu
berömdare, Wertmullers stora målning i vårt
nationalmuseum, som anses för det bästa
porträtt af den olyckliga drottningen. Det
vann vid verldsexpositionen i Paris 1867
allmän uppmärksamhet, och om ’vi icke
missminna oss gjorde då varande franska
regeringen stora anbud för dess afstående.
Ofta qvarhöll henne Marie-Antoinette för
att sjunga en duett med sig, ty m:me Le
Brun hade en utmärkt röst och en utsökt
musikalisk bildning. En gång hände det
att artisten tappade en pensel under det
hon satt vid arbetet med drottningens
porträtt; majestätet böjde sig till golfvet för
att upptaga den, ty m-.me Le Brun befann
sig i framskriden grossess. Denna aktning
och denna framgång undgingo icke att
väcka afund mot henne. När jag ser er
och tänker på ert rykte, sade en beundrare
till heune, tycker jag mig se strålar
omkring ert hufvud. Se närmare efter, så
skall ni finna åtskilliga små ormar blaud
de der strålarne, svarade artisten.
Fördomen mot qvinnors konstnärskap var ännu
så stor att man icke kunde tro ro:tne Le
Brun hafva uppnått sin berömmelse utan
offer af sin heder, och man utspridde
berättelser huru hon tillsamman med Calonne,
finansministern, plundrade statens kassor,
saram i öfverflöd, gaf sardanapaliska fester
och tände sina sandelbrasor med banknoter.
Det kostliga var att Calonne hade ganska
dåligt betalt sitt porträtt, och hvad som
ännu mer ökade konstnärinnans förbittring,
var att någon kunde tro henne intagen af
en man som bar en så afskyvärd peruk.
Reflexionen är målande för den tidens se-
der; oförvitlig, som konstnärinnan var i
siu egen lefnad, syntes henne galauteriet
en naturlig sak, men åtlöjet af en sådan
förbindelse som med den gamle
finansministern var henne olidligt. M:me Le
Brun var ett barn af sin tid och delade
i dess fördomar. Hon var icke rik, men
hennes förbindelser med samhällets
förnämsta personligheter gjorde henne, när
revolutionen slutligen utbröt, misstänkt
som aristokrat, och en dag sade henne
granuarne att hon icke var säker i sitt hem.
Hon flyktade då med sin dotter till
Invalidhotellet, der arkitekten Brongniart erbjöd
henue en fristad. Hon omtalar i sina
mé-moirer ett samtal mellan ett par arbetare,
till hvilket hon var vitne under en
promenad med m:roe Bronguiart. Vill du
för-tjeua tio francs? frågade den ena. Koro
då blott med oss. Du har intet annat att
göra än att skrika: ned med den der, och
i synnerhet skrika mycket dugtigt ued med
Cayonne (Calonne). — Tio francs är en
god förtjenst, svarade den audre, men icke
ora man får stryk för dem. — Prat,
svarade den förste; det är vi som utdela
stryket.
M:me Le Brun befanu sig i Louvecienne
hos m:me Dubarry, för att måla hennes
porträtt, när man rådde båda att fly. Den
forna favoriten reste till England, dit hon
medförde sex millioner francs; m:me Le
Brun tog förklädd till arbeterska vägen till
Italien, och hela hennes reskassa utgjorde
sextiofem louisdorer. Vi förbigå de faror
och förlägenheter hvari hon ofta fann sig
invecklad, så klent utrustad med
penuin-gar och åtföljd af ett litet barn.
Emellertid öfvervunnos svårigheterna, och hon
för-tjente penningar så mycket hon behofde.
Italiens konstskatter intresserade henne mer
än dess natur, men föga mindre än de
gamla mästerverken intresserade henne det
rörliga meuniskolifvet, och hennes mémoirer
äro fulla af pikanta anekdoter om den
tidens framstående personligheter. Bland
audra figurerar der den namnkunniga lady
Emma Hamilton, först värdshuspiga, sedan
modell åt en bildhuggare, derpå subjekt it
en läkare, som visade henne för penningar
såsom gudinnan Hygiea, vidare mätress
åt en rik slösare, som sedan hon ruinerat
honom sålde henne åt sin onkel, hvilken
gjorde henne till sin hustru, ytterligare förtrolig
vän med drottningen af Neapel, och slut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
