Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blifva dömd till en längre strafftid, som
skulle få aftjenas i gemensamhetsfängelse.
Kan det under sådana omständigheter
förundra någon att återfallen till brott äro
så talrika, att tusental af varelser,
begåf-vade med förnuft och en odödlig ande,
icke synas hafva rågon annan bestämmelse
för sitt jordiska lif än att det ena året
efter det andra instängas i burar, liksom
vilda djur, för att sättas ur stånd att ofreda
och skada sina medmenniskor? Snarare
borde man förvåna sig öfver motsatsen,
öfver möjligheten för någon enda att
återvända ur detta det förlorade hoppets rike.
Och ändå är det ej så sällan brottslingar,
efter utståndet flere års
gemensamhetsfängelse, anmälas till efterskänkning af det öfriga.
Lifstidsfängelsets förkortning i nådeväg,
hvartill lagen lemnar utväg och som icke
är någon sällsynthet, bevisar att
mennisko-naturen har en elasticitet i det goda
liksom i det onda och vederlägger talet om
absolut oförbätterligbet. När under de
mest ogynsamma omständigheter dock
förbättring i enskilda fall visat sig möjlig,
är det klart att utsigterna dertill måste
ökas, i samma mon som dessa
omständigheter förbättras. Samhället bör derföre icke
sky förökade uppoffringar för sin fångvård,
i fall fångarnes moraliska förbättring
der-igenom kan vinnas, och andra staters
erfarenhet talar högt för denna möjlighet.
De utgifter som göras för detta ändamål
är långt ifrån förlorade: kan fångantalet
nedsättas till hälften — och man behöfver
ej vara utppist för att hysa en sådan
förhoppning — blir redan den omedelbara
besparingen ansenlig, men om hvarje fånge
endast kostar samhället 200 rdr om året,
antager han, återskänkt till samhället
såsom en oförvitlig arbetare, ett värde som
trotsar hvarje försök till beräkning i
penningar.
Den reform i behandlingen af
förbrytare som under ett tjugotal af år fortgått
i andra länder har sitt upphof i England
och var der en följd af rent ekonomiska
förhållanden. Det är bekant att England
fordom utsände sina brottslingar till
kolonierna, sedan de genom en tids föregående
undervisning vid Millbank‘s och andra
fängelser blifvit förberedde för det lif som
väntade dem i främmande verldsdelar.
Efter ankomsten till straffkolonien kunde
fångarne, om deras^pppförande varit till-
fredsställande under den senare strafftiden,
få ett säkerhetskort, ticket of leave, på
grund hvaraf de kunde uttagas till tjenst
hos de fria kolonisterna, under det de
fortfarande stodo under polisens uppsigt, om
de begingo någon ny förbrytelse, hade de
förverkat sin frihet och måste i fängeise
uttjena hela deu återstående strafftiden.
Efter hand som de till strafforter
begagnade kolonierna fyldes af utvandringen och
förvandlades till ordnade samhälleu, blef
deportationen utdömd, såsom odräglig för
den fria befolkningen, och 1853 återstod
iugen mera straffkoloni än Vestra
Australien. Frågan var då huru man skulle
kunna använda brottslingar i hemlandet, och
på samma gång som den ena
parlaments-komitén efter den andra nedsattes, den
ena myndigheten efter den andra
anbefal-des att afgifva utlåtanden, började man
hemma använda det vilkorliga
frigifnings-eller ticket-of-leave-syatemet. De första
försöken i det egentliga England voro icke
lyckliga, men i spetsen för styrelsen öfver
de irländska regeringsfangelserna stod deu
tiden en man som såg längre och klarare
i saken än någon gjort på ett sekel, allt
sedan John Howard för snart hundra år
sedan skref sin berömda skrift om
fängelserna i England och Wales samt några
främmande länder. Sir Walter Crofton —
ty detta är hans namn — begrep, hvad
redan en och annan före honom börjat
ana, att frihetsstraffet, så vidt det skall
lända till förbättring, i sitt förlopp måste
göras beroende af den straffades eget
uppförande, att den fortskridande
förbättringen också måste motsvaras af fortskridande
lindringar i straffet, att fångens eget
intresse i ett förbättradt uppförande måste
göras klart för honom genom märkbara
öfvergångar i disciplinen, af hvilka äfven
det fria samhället bör hemta öfvertygelsen
om förändringen i fångens sinnesart och
fatta mod till att använda honom, samt
ändtligen att den erkändt svära
öfvergån-gen från fängelset till friheten måste i
möjligaste måtto lättas för fången, om han
skall kunna motstå det fria lifvets
frestelser och bereda sig möjlighet att på ärligt
sätt förtjena sin utkomst. Vi erinra om
hvad vi i vår föregående uppsats kallade
en hal is. Samhället skjuter förbrytaren
under en viss, för hvarje kategori af
brottslingar lika utstakad tid ifrån sig, och han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
