Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m.drare i Tyskland, som nyssförut hade
öfverströramat osa med sin egen nya
roedel-tidspoesi; det är ett vackert erkännande
af den nordiska skaldetankens större
klarhet med icke mindre djup, af guldsanden
på den genomskinliga flodens botten.
Mot nya skolan har hr Ljunggren varit
fullkomligt billig, och ehuru hans egen
verldsåskådning är en väsentligt annan,
är ’hans uppsats om »Det nyromantiska i
sagospelet Lycksalighetens O», nr ett
akademiskt program vid en
professorsinstal-lation, ett mönster af litterär pietet. En
annan uppsats, om »Det moraliska
elementet i Heibergs komik», har varit
offentliggjord redan 1864 i Nordisk
Universitets-Tidskrift och kan derför här förbigås. Sist
följer en liten, s& vidt det är oss bekant,
hittills outgifven afhandling, kallad
»Natursinnet i Folkvisan», som synes oss framför
allt anmärkningsvärd genom sin stora
enkelhet; det tins icke ett euda ord som är
öfverflödigt för att visa hvad författaren
åsyftat, och der saknas icke heller ett enda
för att göra fullt tydligt hvad han menat.
Om auktoritet ocb sjalfständighet. Tvenne
föreläsningar h&llna i Upsala vårterminen
1872. Af Pontus Wikner. Upsala, Es.
Edqvist. Pris 76 öre.
Hvem tillhör Du? Skolprédikan af Pontus
Wikner. Upsala, Es. Edqvist 1872. Pris 60 öre.
Vi ^skulle begå en oredlighet mot oss
9jelfva och våra läsare, om vi icke erkände
att hr Wikners seuaste filosofiska skrifter
icke 9ynts oss hålla hvad de första lofvade.
Yi hafva nyligen, såsom vi hoppas, gjort
full rättvisa åt hans förmåga såsom andlig
talare, men detta är ett annat kapitel, och
de båda små böcker som i detta ögonblick
ligga framför oss äro en stark
exemplifi-kation af den evangeliska sanningen att
ingen kan på en gång tjena två herrar.
Deras författare har, allt sedan han först
uppträdde i en litterär tidskrift med den
undersökningen hnru vida man kan veta
något om Gud, blifvit mer och mer teoeof,
utan att derför vilja uppgifva något af den
logiska virtuositet med hvilken han älskar
att röra sig, och han har i denna mystiska
sinnesriktning nu mera kommit så långt, att
om man springer öfver vissa långdragna
begreppsbestämningar, skulle man tro sig
hafvu en modern omskrifning af Taulerus
eller mäster Eckhart framför sig.
Det är i båda de föreliggande skrifterna
samma grundtanke ocb nästan samma
tankegång: vi äro Guds egendom, och vi niåste
för att komma till rätta, för att uppnå den
sanna sjelfständigheten, erkänna oss såsom
sådan. »Den som ger sig sjelf’åt Gud,
han vinner i denna sjelfmeddelelse den
största sjelfständighet. Ty den högsta
sjelf-ständighet består för hvar och en deri att
vara riktigt sig sjelf. och hvarje menniskas
sanna sjelf är evigt Guds tillhörighet, och
hon blifver aldrig riktigt sig sjelf förr än
hon frivilligt gifver sig sjelf och dymedelst
ställer sig på sin rätta plats. Intill dess
är hennes varelse splittrad, och om ock i
splittringen ligger myckeu skenbar
sjelf-ständigbet, efter deri lig&er mycken styrka,
så är dock splittringen i det hela ett till*
stånd af ’vanmakt i jeraförelse med den
samstämmighetens och harmoniens styrka
som man var ämnad till.»
Ofverlåtelseu åt Gud sker genom att
erkänna hans auktoritet, hvilken i grunden
är orsaken till sjelfva tankelagarnes
giltighet. Men huru igenfinues denna
auktoritet, så att vissheten blir något annat än
ett helt och hållet subjektift försanthållande,
en lek af känslan och fantasien, som så
ofta bedrager? Den menskliga
auktoriteten är en bedräglig grund att bygga
absolut visshet uppå, och författaren erkänner
sjelf att de stora gudomliga utsagornas
öfverlemniug uti bibeln är »förmedlad
genom syndiga menniskor, som i mycket
kunna misstaga sig.» Följaktligen kan man
i afseende på de bibliska utsagornas
sanning icke vinna en högre grad af
öfver-tygelse än om alla andra menskliga
vetenskaper, som icke äro mäktiga af en
fullständig demonstration, och »till det sista
stadiet af deras giltighet kommer jag icke
förr än jag genom egen erfarenhet funnit
att de äfven för mig kunna blifva det
ade-quata uttrycket för min själs öfverleronande
åt Gud.» Det är således den subjektiva
öfvertygelsen, den personliga erfarenheten
af de religiösa snnningarnes giltighet,
hvilken jag erhåller genom att »lefva dera»,
som är deras yttersta stöd. Men huru vet
jag att jag har denna erfarenhet, att jag
verkligen lefver dem, och att icke både
»öfverly-gelse» och »erfarenhet» äro ett sjelfbedrägeri?
Det är den praktiska frågan. .»Att i hvarje
moment af sitt lif med visshet erkänn* Gud
såsom den från hvilken sjelfständighetén i detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
