Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
milc icke oberättigad, och det fins en del
sanning i hans bittra påståeude att lagen
na mera icke erkänner något annat
slaf-veri än husmodrens.
Fransmännen äro i detta som i många
andra fall sina vestra grannars antipoder,
och de skriftställare som skrifva för eller
emot qvinnans emancipation göra det på
fysiologiska grunder. Deras bästa och
sannast frisinnade författare, såsom Legouvé
och andra, göra dessa karakterskiljaktighe- *
ter gällande med en fullständighet som
någon gång har svårt att stanna inom
skönhetslinien, och Proudhon, som eljest
icke var förskräckt för nivellering, försökte
att gifva ett matematiskt uttryck åt
qvinnans af honom lika mycket öfverdrifna
underlägsenhet. Hans resonnement är
mera komiskt än bevisande, mera groteskt än
behagfullt. Se här den formel som han
uppställer. Mannens fysiska styrka
förhåller sig till qvinnans fysiska styrka som 3
till 2; samma proportion gäller mellan
båda könen i afaeende på förståndsgåfvor
och sedlig viljekraft: multiplicerar man nu
termerna å båda sidor, så förhålla sig
mannens samtliga egenskaper till qvinnans
samtliga egenskaper såsom 27 till 8 —
hvilket skulle bevisas.
För öfrigt är det icke radikalernas sak
att förneka qvinnoemancipationen, och dessa
läror äro på det närmaste sammanväfda
med 8aint-simonism, fourierism och alla
andra fula ismer, på ett sätt som icke gör
dem särdeles älskvärda. Äfven Frankrike
har sina sällskapsmöten for befordrande af
qvinnans sociala frihet, vid hvilka män
sådana som Jules Favre och E. Pelletan
medverka, och till hvilka Victor Hugo
insänder sina sympatiförklaringar. Dessa
hafva naturligtvis ingen ting gemensamt
med det vilda emancipationsskränet i de
nltra demagogiska klubbarne och deras
tidningar; här är fråga om qvinnornas
civillagliga ställning, och man kan ej neka
att den berömda Code Napoléon
behandlar den gifta qvinnan med en hårdhet
som blir verkligen förtärande i ett land
der statsreligionen lägger oöfverstigliga
hinder i vägen för den mest berättigade
äktenskapsskilnad, men der seden tillåter
henne cn frihet som i många afseenden
icke är mindre upprörande. Denna bjerta
oförsonade skilnad mellan lag och sed bar
varit en af de genomgående orsakerna till
Frankrikes olyckor; de kungliga favoriterna
hafva under monarkiens dagar utöfvat ett
inflytande på landets in- och utländska
politik, som varit föremål för särskilda
historiska monografier; och den sorgliga rol
som qvinnorna i Paris spelt vid jlere
tillfällen under upprörda tider är så väl
bekant att vi här icke behöfva vidröra den.
Äfven under anständigare former, från de
spirituella salonerna der en m:me
Eéca-mier förde ordet, eller de anspråkslösa
sam-qräm der en m:me Koland med sin tids
framstående män diskuterade politiska
frågor, utgick ett qvinligt inflytande på de
stora sakerna, som någon gång kunde vara
välgörande men som oftare var motsatsen,
såsom allt som saknar legitimitet.
Endast häraf kan förklaras den starka
afsky som hos allvarsamma skriftställare
ger sig luft mot allt som afser att i grund
förändra qvinnornas ställning, ehuru man
gerna medger att icke få lagparagrafer
behöfva omskrifvas för att utsträcka deras
civila rättigheter utöfver deras närvarande
snäfva gränser. En. sådan författare ar
professor Duverger vid Sorbonne, hvilken
nyligen behandlat qvinnans politiska och
sociala ställning i ett omfattande arbete,
som väckt stor uppmärksamhet. Han är
ingen ovän af billiga lagreformer, och han
går i detta afseende föga mindre långt än
Legouvé, ehuru han med juristens
försig-tighet framhåller de svårigheter som åtfölja
sådana lagförändringar; men öfver den
abstrakta emancipationslystnaden bryter han
obevekligt stafven. Mindre förskräckt för
en delvis emancipation, ehuru lika aflägsen
från dess radikala tillämpning som den
nyssnämde förfataren, är mademoiselle
Daubié, hvilken författat ett stort arbete,
kalladt »Den fattiga qvinnan i nittonde
århqndradet», och som blifvit af
akademien i Lyonbelönadt med dess stora pris.
Hon utgjuter i ett ädelt och hederligt språk
sin förtrytelse och sitt medlidande öfver
det moraliska och ekonomiska elände som
är de obemedlade qvinnornas vanliga lott,
och den öfvermodiga råhet som ofta under
artiga former från mannens sida drabbar
äfven de bäst lottade. De franska
författarinnorna äro icke blida, icke ens de
o-gifta, när det gäller att bränmärka
förföraren, den lastfulle och slösande äkta
mannen, som med lagen på sin sida
misshandlar sin hustru och bortkastar hennes för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
